”Som biståndsminister är jag tydlig med att biståndet ska gå till människor som lever i fattigdom, och till att förbättra människors möjligheter.”
Orden ovan använde biståndsminister Gunilla Carlsson (M) så sent i juni månad i en debattartikel i Dagens Nyheter. Tydligheten var det inget fel på. Biståndspengar ska användas just till bistånd. Den moderata kritiken gentemot hur det svenska biståndet har hanterats tidigare har varit hård, rentav mycket hård. Under lång tid ifrågasatte Moderaterna också enprocentsmålet för biståndet, det vill säga att en procent av landets bruttonationalinkomster ska gå till bistånd.
Biståndsministern skrev tillsammans med Per Schlingmann i DN 2008-11-27 följande i debattartikeln ”Slopa enprocentsmålet för svenskt bistånd”: ”Enprocentmålet är många gånger ett hinder, dels för att vi inte alltid kan göra det som krävs på grund av alltför strikta regler för vad som får kallas "bistånd", dels för att de stora svängningarna i biståndets storlek gör det svårhanterat och svårplanerat.” De fortsatte längre fram i artikeln: ”Självklart krävs vedertagna internationella normer för vad som räknas som bistånd, inte minst för att säkerställa ett globalt ansvarstagande, för att kunna driva på uppfyllelsen av millenniemålen men också för att kunna göra relevanta jämförelser mellan givarländer. Jämförelsen är viktig, inte för att Sverige ska kunna slå sig för bröstet, utan för att säkerställa att fler länder än Sverige respekterar gjorda internationella åtaganden om biståndets omfattning.”
Sedan dess har Moderaterna plötsligt gjort ett ordentligt lappkast i biståndspolitiken. I alla fall i retoriken kring enprocentsmålet. Från att offentligt ifrågasätta målet har Moderaterna numera kommit att försvara målet och lyfta fram vikten av att uppfylla detta. Det finns nu, sedan Sveriges Radio avslöjat att rena biståndspengar gått till att betala den biståndspolitiska överbyggnaden i form av lön och tillkommande kringkostnader för den moderata ministern och hennes statssekreterare under åren 2009-2012, anledning att ifrågasätta om inte den moderata vurmen för enprocentsmålet i biståndet bara handlat om att visa upp en fin fasad gentemot väljare och omvärlden och att strategin i stället varit att finansiera andra kostnader via anslaget för att på så sätt minska biståndets verkliga omfattning, det vill säga det verkliga bistånd som kommer de till del som Gunilla Carlsson i inledningsorden sade sig värna om.
Det är inte bara kostnader på 20 miljoner kronor för biståndsministern och hennes statssekreterare som finansierats via biståndsanslaget. Exempelvis ska kostnaderna för ambassaden på Island ha belastat biståndsbudgeten, liksom delar av finansieringen för ambassaderna i Tokyo och Madrid. Andra aktuella exempel är att 4,5 miljarder kronor ur biståndsanslaget till flyktingmottagning här hemma i Sverige. Även om dessa pengar kommer behövande flyktingar till del så känns det underligt att vi rika svenskar ska ”skicka” bistånd till oss själva.
Det är uppenbart att Moderaterna tycker att det är okej med enprocentsmålet så länge de kan tricksa med biståndet så att det i verkligheten inte uppgår till en procent. Men nu blev de tack och lov avslöjade och tagna med byxorna nere. De nya Moderaterna visar på ännu ett område att de är samma gamla moderater som förr.