I Dagens Nyheter den 26 augusti läser jag om alarmerande siffror när det gäller narkotikarelaterade dödsfall. Sverige har näst högst dödsfall av alla EU-länder och andelen som dör till följd av narkotikabruk har ökat i Sverige under de senaste tio åren. I EU i sin helhet var genomsnittet för narkotikarelaterade dödsfall 18,3 per miljon invånare år 2014. För Sverige var siffran skrämmande höga 93 dödsfall per miljon invånare!
Enligt Socialstyrelsen kan Sveriges höga dödstal vara ett tecken på att missbruket är stort, men det kan också bero på att statistikinsamlingen görs på olika sätt i olika EU-länder. Oavsett vilket svaret är så måste problemet ändå tas på allvar.
2015 var det totalt 950 personer i Sverige som dog till följd av läkemedels- och narkotikaförgiftning. Det är 950 människor för många. Alltför ofta handlar om ungdomar som borde ha hela livet framför sig.
Sjukvårdsminister Gabriel Wikström (S) inleder nu ett arbete för att pressa ned narkotikadöden i Sverige.
Socialstyrelsen har fått i uppdrag att ta fram en nationell åtgärdsplan. Till exempel ska Socialstyrelsen överväga WHO:s rekommendation om att göra nässprayet Naloxon tillgängligt för fler personer än bara sjukvårdspersonal. Enligt EU:s narkotikabyrå är det en effektiv åtgärd att dela ut Naloxon (som häver en överdos av heroin eller smärtstillande läkemedel), till missbrukare och deras anhöriga.
Vidare ska Socialstyrelsen klargöra ansvaret och rollerna för alla samhällsinstitutioner. Det handlar om det arbete som görs av skilda instanser som läkemedelsverket, polisen, kriminalvården, tullen och andra som kommer i kontakt med narkotikan.
”Det behövs ett systematiskt arbete som utformas utifrån den kunskap som finns hos de många aktörerna”, säger Wikström till DN.
Men det räcker inte med att regeringen och de statliga myndigheternas agerar. Det krävs även ett starkt lokalt engagemang. I det avseendet kan Wikström dra nytta av erfarenheterna från det arbete som Björn Fries gjorde som nationell narkotikasamordnare under åren 2002-2008. Jag vet att många reagerar när regeringen tillsätter nationella samordnare. Det har blivit ett alltför vanligt svar på alltför många samhällsproblem. Men det finns exempel där nationella samordnare har spelat en viktig roll för att driva frågor framåt. Ett sådant exempel är Björn Fries.
Han gjorde ett hästjobb för att mobilisera de goda krafterna på lokal nivå och medverkade till att skapa en folkrörelse mot narkotikan. Det satsades på lokala narkotikasamordnare och samarbete med krogägare, dansklubbar, fackföreningar, etniska grupper, idrottsföreningar och poliser. Det var ett hårt förebyggande arbete som även märktes i missbruksstatistiken. Den trendmässiga uppgången som pågick under 1990-talet stannade av i början av 2000-talet.
Det borde vara en fingervisning till dagens politiker i regering och riksdag. En ny nationell mobilisering mot narkotikan kan bidra till att minska missbruket och narkotikadödligheten. Det är inte ödesbestämt att 950 människor ska dö på grund av narkotika varje år.