På 80-talets mitt sommarjobbade jag på Norrbottens lantmän i Luleå. Jag körde till lantbrukare för att leverera ett ton, eller två, kraftfoder till kor. Detta eftersom det riskerade att bli slut innan foderlastbilen kom till lantbrukaren.
Tre år senare hade jag samma sommarjobb. På den tiden hade lantbrukarna blivit färre. De hade blivit ännu färre då jag fyra år senare hade samma sommarjobb.
I mitten av 90-talet gick Sverige med i EU och fick unionens jordbrukspolitik. Det blev fråga om gårdsstöd, bidrag efter antal djurenheter, exempelvis får, och annat.
Samma villkor gällde för lantbrukare i alla EU-länder. Detta med reservation för vissa skillnader, som pris på diesel beroende på beskattning.
I Norrbotten, ja Norrland, har mjölkkorna varit centrala. De lever främst på hö och gräset på åkrarna växer dygnet runt de ljusa veckorna omkring midsommar.
Runt Dalälven och söderut är lantbrukarnas verksamheter mer olika, särskilt spannmålsbönder och annat, som grisuppfödare, finns det fler av.
En del bönder där, och i norr, har bara köttdjur, inga mjölkkor. Det är ofta ett steg på vägen till att sluta med sitt jordbruk efter att ha haft mjölkkor.
Växtsäsongen är längre och grödor som råg och vete växer bra, till skillnad mot i Norrbotten där främst korn och havre är de odlade sädesslagen.
Nu är utsikterna för mjölkbönderna svarta. Priset de får för mjölk har minskat avsevärt senaste året. Det beror på att marknaden, i EU, översvämmas av billiga mjölkprodukter, utöver drycken är de ost, fil, yoghurt.
Det beror på EU:s sanktioner mot Ryssland för landets ockupation av ukrainska Krim och stöd till de stridande i östra Ukraina. Ryssland har svarat på EU:s sanktioner med att sluta importera mjölkprodukter.
Sådana produkter som producerades i exempelvis Finland, som ostar, konkurrerar med motsvarande produkter från Sverige.
Sveriges få kvarvarande mjölkbönder, särskilt i norra delen av landet, pressas därmed hårt. De faller offer för EU:s reaktion på Rysslands agerande i Ukraina.
Även om hästhållningen brett ut sig på landsbygden de senaste årtiondena äter en häst inte lika mycket hö som en ko. Det leder till att sådant som de öppna landskapen i form av brukade åkrar riskerar att minska om mjölkbönderna försvinner.
Det svenska lantbruket rationaliserades hårt på 60-, 70- och 80-talen. Enheterna blev färre, men större. Lantbruket sysselsatte färre i takt med ökad mekanisering.
Lönsamhet kunde nås genom expansion. Den vägen är med dagens låga mjölkpriser stängd. Inte ens jättestor volym, hundratals mjölkkor med robotiserad mjölkning, kan ge lönsamhet.
I Norge och Finland har inte landsbygden avfolkats lika mycket som i Sverige. Norge har satsat stora pengar på att hela landet ska leva.
I flera länder är lantbrukare och landsbygdsbor en viktig väljargrupp. I Sverige är de väljarna så få att politikerna inte bryr sig så mycket om dem.
Landsbygdsminister Sven-Erik Bucht (S) kommer från länet. Han kan dock inte göra så mycket. Finansministern tilldelar honom marginellt med pengar och EU-regler begränsar hans handlingsutrymme.
Nästan inga mjölkkor finns kvar på de gårdar som jag körde kraftfoder till för 30 år sedan. Om 30 år till har kanske många av åkrarna runt gårdarna buskat igen.