Svarta barn vet nu att det är möjligt för en svart person att bli president. Kanske är det ett av Barack Obamas viktigaste avtryck oavsett hur det går i valet på tisdag. Ungefär så avslutade Kent Werne föredraget om sin nya bok Amerikansk höst. I förra veckan gästade han Göteborg. Det där fastnade i mig. Jag tror att det är en riktig slutsats. Jag har bara hunnit nosa på boken men det jag hittills läst vävs samman med egna resor och reportage jag gjort i USA.
Kent Werne hade en tes om att amerikanerna länge levt utifrån de stolta orden i självständighetsförklaringen från 1776 om att alla är skapade som jämlikar. En utbredd föreställning att det också innebär att alla har jämlika livsvillkor och förutsättningar har kunnat hålla den amerikanska drömmen levande så länge. Det skulle kunna förklara den obändiga tron på individen och oviljan mot att se i strukturer av ojämlikhet. Jag skulle vilja tillägga att USA domineras av rättighetsbaserad ideologi, snarare än rättvisebaserad. Det har bäring för hur den politiska organiseringen ser ut. Skillnaden är att en rättighetstradition lyfter individuella rättigheter, exempelvis äganderätten, medan en rättvisetradition handlar mer om utjämning och solidaritet. 2008 började det rämna på allvar i USA och kanske är bristen på jämlikhet nu så stor att en ny sorts medvetande tar vid.
Amerikaners låga grad av facklig organisering har förbryllat många. Det privata näringslivet har en grymt stark ställning och är ofta uttalat fackföreningsfientligt. Men skepticismen beror också på korruption och kopplingar till maffian som sabbat fackets rykte. Journalisten Bob Fitch var en av de hårdaste kritikerna, inte av fackföreningstanken i sig, utan av just fifflet. När jag mötte honom för tolv år sedan hade han påbörjat vad som kom att bli hans sista bok: Solidarity for Sale, How Corruption Destroyed the Labor Movement som kom ut 2006. Han dog 2011.
Även om facket bara har tio procents anslutning så organiserar kyrkorna desto fler. Om Sandys härjningar förhindrar folk att rösta, som vissa befarar, tippar jag att församlingarna ordnar bussning till vallokalerna. I medborgarkulturen ingår också att bidra till frivilligt arbete - med tid eller pengar. Många, många är organiserade i sociala organisationer.
Amerikansk höst är en reportagebok. Ett av reportagen tar plats på en Greyhoundbuss mellan New Orleans och Chicago. 1979 gjorde jag min första USA-resa, fyra månader med Greyhound över hela kontinenten. Sedan dess har jag med jämna mellanrum kuskat runt på bussarna. Snabbt fick jag lära mig att det är PP som reser Greyhound - poor and prisoners, fattiga och fångar. Dels får frigivna resa hem med Greyhound, dels bussas så kallade lågriskinterner mellan fängelser. Fängelseindustrikomplexet har jag skrivit reportage om, där kritiker beskriver ett system som kriminaliserar fattigdom, hemlöshet, arbetslöshet och andra sociala problem. USA har världens största fängelsebefolkning.
Jag skrev om fattiga, hemlösa, svarta kvinnor i Harlem som organiserade sig mot workfare - en "reform" för att tackla "bidragsberoende" och arbetslöshet på samma gång genom att kräva att socialbidragstagare arbetar. New York har sedan mitten av 90-talet USA:s mest omfattande workfareprogram. Det sågs först som en god idé; jobbträning och arbetslivserfarenhet som skulle leda till riktiga jobb. Känns det igen? Ja, Fas 3 är något ditåt. Framgångarna har uteblivit; facket är kritiskt för att riktiga arbeten försvunnit, människor känner sig utnyttjade, hunsade och kontrollerade. En billig arbetsstyrka har visserligen skapats men folk är mer än någonsin beroende av att få sina matkuponger.
Fattigdom görs till individens problem och ansvar. Kvinnorna jag träffade menade att fattiga, särskilt svarta, också är fattiga på självförtroende och lever i en inlärd maktlöshet. Att ur det underläget få möjlighet att se en svart person på det högsta ämbetet har mer än symbolisk betydelse.