Dagar och veckor går och tystnaden består i efterdyningarna av SSU-skandalen som rullats upp under sommaren. Nu är det uppenbarligen skademinimering som står på agendan. Men frågan är om detta verkligen är rätt strategi. För den tystnad som nu råder väcker bara mer frågor och funderingar.
Den fromma förhoppningen att vi, vanligt folk, genom tystnaden ska tappa intresset och glömma bort är inget annat än naiv. För även om minnet är kort så finns det saker som biter sig envist kvar. Av alla frågor, all irritation, all ilska och av all bitter besvikelse som jag möter förstår jag att frågan om fusket är en fråga som kommer att leva kvar under lång tid framöver. Detta är inte alls konstigt då de sår som denna skandal rivit upp verkligen går på djupet.
I situationer som denna krävs att de som nu finns och de som tidigare funnits i ansvarig position visar upp verkliga ledarskapskvalitéer. Nuvarande ordförande Alexander Nilsson gör verkligen sitt bästa. Men han står fruktansvärt ensam där mitt i stormen, mitt i det bländande sken som omger honom. Det sken som uppstår när alla andra lyser med sin frånvaro.
Om man verkligen vill minimera den skada som bidragsskandalen medför för partiet och SSU borde tidigare ansvariga som varit inblandade i bidragsansökningarna rakryggat ställa sig och ta till orda och beskriva vad som hänt och därefter ärligt och ödmjukt be om ursäkt och ta konsekvenserna för vad man gjort. Först då kan rening och läkning ta vid.
Det illaluktande gröngula var som nu finns kvar i bölden tack vare tystnaden måste obönhörligen ut. Om varet i stället får kapslas in är risken för bestående men uppenbar. Men det krävs mod för att låta bölden brista, och det kommer att göra riktigt ont att tömma bölden på dess innehåll. Men det onda gör gott, och det är enda vägen framåt.
Då kan inte huvudfokus vara att skydda sin egen rygg.
Men nu verkar alla huka i vassen i hopp om att kroppen själv ska kunna ta hand om bölden av sig själv och att den bara ska försvinna. Men vad tycker Medelsvensson om personer som hukar i vassen och flyr från sitt ansvar?
Ja, inte är det väl förtroende som är nyckelordet. Medelsvensson vill se politiker som vågar stå för vad man gjort, även om det svider. Det är den sortens politiker som behövs. Politiker som vågar ta även det obehagliga samtalet med oss medborgare och lägga korten på bordet.
I skenet av detta blir den nuvarande hanteringen av detta rent kontraproduktiv och rent utav skadlig. Skadlig för SSU, skadlig för partiet men framför allt oerhört skadlig för alla de politiker som nu uppfattas som fegisar som sitter och hoppas på att Svarte Petter inte ska dyka upp bland de kort som de själva sitter med på hand.
Nej, vill ni att tiden ska få en chans att läka sår och att ni själva en dag ska få absolution för det ni har gjort är det dags att välja en annan strategi än att leka "kurragömma" och "tysta leken". Fortsätter ni med dagens strategi så är risken att domen blir oresonlig och hård. För när det inte kommer fram något som kan uppfattas som förmildrande omständigheter så är möjligheterna till nåd minimala. Det som nu klistrar sig fast i minnet och medvetenheten är den fega klangen av tystnad som ackompanjera det obarmhärtiga ljus som formas i er frånvaros namn.
Risken är stor att det är den känslan som följer med väljarna in i vallokalen. Blir det så har skademinimerandet i sig blivit något som gjort mer skada än nytta, och det var väl ändå aldrig tanken.