"Midsommar är vår naturliga nationaldag" skriver Ingrid Hedström i Dagens Nyheter i måndags. Jag läser det på flyget mellan Stockholm och Luleå och tänker att det kanske är sant. Inte en enda midsommar har jag firat utanför hemtrakterna i norr! Att bryta traditioner i vår familj den här helgen är inte på tal.
Det ska vara midsommartårta med jordgubbar och nattpromenad med pappa i midnattssolen. Bastubad och mygg. "Nu ska vi vara tillsammans och ta det lugnt. Oj så ljust det är!". Kanske skulle vi gå ut i krig för att få behålla det. Kontrasten med den jävliga vintern, kylan och mörkret gör de ljusa nätterna nödvändiga. Det är nog det vi försvarar med midsommarfirandet.
"Men du bor ju inte ens här längre!", säger då en av mina gamla Luleå-vänner. Visserligen inte, men det är rätt grått och trist i Stockholm i november också kan jag lova.
Precis som Ingrid Hedström är inte jag heller en vurmare för flaggviftande och nationalidentitet. Jag sitter lika gärna på en billig restaurang i Dakar eller dansar salsa i Lima för att bekräfta min identitet. Nationaldagen firar jag halvhjärtat och då snarare med en efterlängtad sovmorgon. Alternativt deltar jag i en demonstration mot nynazisterna på stan som vill ta svenskheten tillbaka. (Ta tillbaka från vem då? De svenska jordgubbarna räcker till alla på Konsum, så även vårt vemod över att sommaren är kort).
En annan tradition som jag själv aldrig viker från och som jag gärna berättar stolt om för mina vänner i Peru och andra delar av världen är våra kära sommarpratare. “Det var först efter ett tag jag insåg vilken institution det är i Sverige" säger författaren Jo Nesbø till Svenska Dagbladet. Institution kanske är fel ord men något som funnits med sen 1959 kan i alla fall kallas tradition.
Signaturmelodin kunde jag utantill redan när jag som barn sprang barfota i skogen i stugan. Då skvalade den ur rossliga radioapparater över vattnet i vår lilla vik. Först senare i livet har jag upptäckt vilka livsberättelser som följer efter sommarmelodin på P1.
I morgon är Anja Pärson först ut med sitt sommarprat. Sen följer andra idrottsmän, skådespelare, författare och profiler. "Man ska sätta ner spaden ganska djupt", säger Johannes Brost angående hur personlig han kommer att vara i sitt sommarprat. Med vemod säger vi "Snart vänder det!" på midsommarafton. Kanske är det samma vemod som får oss att tycka om sommarpratarna. Vi vill nämligen veta vilka våra förebilder är, vad de har tänkt bakom skådespelarmaskerna och skidhjälmarna. Vilka historier de bär på. Brost säger att det är smickrande att få sommarprata, men också blandat med ångest. Vi lyssnare förväntar oss ju att spaden sätts ner ganska djupt.
"Så vad är det som mer än något annat förenar oss som bor i Sverige?" skriver Ingrid Hedström i sin måndagskrönika. Själv har jag inget svar på vad som förenar oss svenskar. "Jag hatar Sommar i P1", säger någon jag pratar med. Mina vänner i Stockholm kanske inte har mygg och midnattssol som nödvändiga inslag i sitt midsommarfirande. Jag får nog konstatera att det här är mina traditioner och min midsommarnattsdröm. Jag lämnar helt enkelt svaret öppet och önskar er alla en trevlig midsommar eller vad ni nu vill kalla det, oavsett om ni firar eller inte, äter jordgubbar eller jobbar nattskift.