I dag är det Miljöpartiets stora dag i Visby. Nya språkröret Isabella Lövin är huvudtalare i Almedalsparken.
Hon representerar ett parti som haft en mycket tung vår. Men förhoppningsvis har vi nu sett slutet på turbulensen i och runt det gröna regeringspartiet.
Det har skett en storstädning i partitoppen som borde göra att Miljöpartiet har förutsättningar att återvinna väljarnas stöd och förtroende.
Mehmet Kaplan och Åsa Romson har fått lämna regeringen och ersatts med rutinerade Peter Eriksson och Karolina Skog.
Även i Miljöpartiets riksdagsgrupp har skett ommöbleringar. De högljudda Carl Schlyter och Valter Mutt har petats från rollerna som ordförande för EU-nämnden respektive utrikespolitisk talesperson.
Det är förändringar som visar att Miljöpartiet mognat som politisk kraft.
Partiet består inte längre bara av yviga plakatpolitiker och aktivister. Det har anpassat sig till parlamentariska och ekonomiska realiteter.
Det inser att ett parti som bara har knappt sju procent av rösterna (valet 2014) inte kan få igenom allt som det vill och kräver.
Det måste kompromissa och försöka komma överens med andra för att kunna utöva ett inflytande.
Partiet begriper att det inte håller att ha ledande företrädare – som Schlyter och Mutt – som bara ställer sig vid sidan om och pekar finger.
Både borgerliga och vänsterpartistiska debattörer tar naturligtvis chansen att hacka på det nya, mer pragmatiska Miljöpartiet.
De pekar på avsteg från den så kallade rätta gröna linjen när det gäller migrationspolitik och brunkol. Och visst: MP har kompromissat.
Men i dagens splittrade politiska landskap kan inget parti räkna med att få igenom hela sitt partiprogram.
Inget parti – inte heller något av de traditionella blocken – är ens i närheten av något som kan likna ett majoritetsförhållande i riksdagen.
De gröna manövrerar emellertid väl i denna svåra politiska terräng. Miljöpartiet kan peka på ett antal framgångar i regeringsarbetet.
Åtta av tio punkter i MP:s valmanifest är på väg att förverkligas, konstaterade tidigare språkröret Åsa Romson i en debattartikel i DN den 3 maj.
Det handlar bland annat om regeringens nya kemikaliestrategi, det klimatpolitiska ramverket och mer pengar till järnvägsunderhåll.
Den energipolitiska överenskommelsen är dessutom en stor framgång för hela det politiska systemet, inklusive Miljöpartiet.
En bred riksdagsmajoritet står numera bakom övergången till ett helt förnybart elsystem och målet om 100 procent förnybar elproduktion år 2040.
Det överensstämmer helt med de krav och idéer som Miljöpartiet har pläderat för sedan sitt bildande 1981.
Även när det gäller skolpolitiken, som är språkröret Gustav Fridolins ansvarsområde, har det skett massor sedan regeringsskiftet.
Under budgetåret 2016 investerar regeringen ytterligare 2,4 miljarder kr mer i skolan – till exempel i form av Lärarlönelyftet och mer pengar till specialpedagogik.
Det är en klar skillnad jämfört med alliansåren 2006-2014, när jobbskatteavdrag och andra skattesänkningar prioriterades högre än allting annat.
Mot den bakgrunden borde det finnas förutsättningar för både Miljöpartiet, Socialdemokraterna och hela regeringen att flytta fram positionerna.
De politiska motståndarna vill gärna måla f-n på väggen och beskriva regeringen som inkompetent.
Men när det gäller sakpolitiken kan de rödgröna regeringspartierna faktiskt peka på en rad fina resultat.