När de vanliga jobben blir färre och utbudet av arbetskraft ökar genom migrationen blir det rätt naturligt att reglerna för hur arbetsmarknaden ska organiseras skrivs om.
När vi går från att ha brist på arbetskraft till att ha ett överflöd är det också naturligt att maktbalansen skiftar. De som har låg produktivitet och möter hård konkurrens om ett fåtal jobb pressas tillbaka, medan de som har unika kompetenser kan dra åt andra hållet, och skaffa sig bra lön och andra privilegier.
Medan superkonsulten på storstadskontoret kan räkna med gratis mat och dricka i kylskåpet, kick offresor till utlandet och en slutbonus till jul får landstingsträlarna betala för kaffe och bulle till trefikat. Om det ens blir tid till sådan extravagans. Och ett julkort från en fjärran landstingsbyråkrat kanske också delas ut. Men sen får det vara nog.
Detta är en omvandlingsprocess som vi bara sett början på. Den ”objektiva” riktningen är rätt tydlig. Vi kan också se hur facket blir försvagat, mer inriktat på försvarskamp och inte längre levererar framtidsanalyser och rimliga lösningar; vi kan se hur arbetsrätten luckras upp av nya typer av anställningsförfaranden och bemanningsföretag; och att ängsliga politiker börjar lägga sig i lönebildningen, exempelvis genom att vilja favorisera lärarna eller klämma åt lägstalönerna.
Allt detta borde diskuteras lite mer ingående, utöver de partipolitiska oförskämdheterna vi hittills fått höra. Och några försöker. En viktig bok om hur omställningen på arbetsmarknaden måste tas på allvar är Dan Anderssons ”Tak för fattigdom– Så skyddar vi demokratin” (Hjalmarson & Högberg Förlag).
Boken är mycket inspirerande och snuddar vid en frågeställning som blivit elefanten i rummet – den finns där men det är besvärligt att tala om: Nämligen att det ökade utbudet av arbetskraft kommer att pressa ner hela lönebilden. Eller leda till ett samhälleligt sönderfall om inte arbetsmarknaden öppnas upp för fler.
Fackföreningarna är ju organisationer som bildats för att minska utbudet av arbetskraft, så att det därigenom blir anständiga anställningsvillkor. Detta gick att kämpa sig fram till i ett läge när näringslivets organisationsstruktur tillät kartellbildning för arbetskraften.
Men frågan är om dessa förutsättningar nu förändrats?
Och om alternativet, att allt fler lever på välfärdsstatens bekostnad utan att kunna bidra med finansieringen, är högproblematiskt?
Dan Andersson försöker identifiera problemen men också skissa på lösningar, exempelvis att politikerna bör sätta upp mål för hur många fattiga vi accepterar. Och självfallet hålla detta antal så lågt som möjligt.
Det är förstås dels av rena anständighetsskäl, men dels också ett sätt att hålla uppe lönesättningen för hela arbetsmarknaden. Genom politiska åtgärder ska arbetskraftsutbudet hållas nere så att inte hela lönestrukturen pressas ned.
Oavsett vad vi tycker om detta måste vi på allvar diskutera vad som händer med den svenska modellen när migrationsströmmarna hotar rycka undan mattan för svensk fackföreningsrörelse. Och för den svenska modellen.