Häromdagen kom jag att fundera på det här med svenskheten. Jag tror att det var i samband med att det här med skolavslutningar i kyrkan blev en fråga av tillräckligt hög dignitet för att platsa i partiledardebatten i den svenska riksdagen. Det var naturligtvis Jimmie Åkesson som såg till att plantera denna fråga i detta sammanhang, allt i den sverigedemokratiska svenskhetens namn.
Men vad innebär det egentligen det här med att vara svensk. I många sammanhang lyfts det här med nubbe och sill på midsommaraftonen fram som något typiskt svensk. Blir jag då mindre svensk för att jag helst inte tar mig en nubbe och råkar vara allergisk mot sill. Naturligtvis inte. Det tror jag inte heller någon i sin vildaste fantasi skulle komma på att påstå heller.
Kan svenskheten sitta i de faluröda stugornas vita knutar? Vem vet. Men nog är det väl ändå härligare med en mångfald av färger på hus, stugor och villor. Det gör det hela så mycket roligare och mer spännande. Eller är vi svenskar per definition så trista att allt måste vara stöpt i en och samma form.
Har du funderat på när du känner dig mer svensk än vanligt? För visst finns det tillfällen när det stolta svenska hjärtat flödar över, och tårarna tränger upp i ögonen. För mig kan det hända när jag hör Lena-Maria Klingvall, ni vet sångerskan utan armar, berätta om sitt rika och fantastiska liv, och hur hon vägrat att låta avsaknaden av armar bli ett funktionshinder eller handikapp. Men det kan lika väl hända när Stefan Holm vänder sitt hopplösa underläge till en fantastisk seger.
Ett annat av de ögonblick när jag verkligen kände mig som en stolt svensk var när jag lyssnade till Mustafa Cans som sommarpratare för en del år sedan. Det var en stark historia om hur vårt land på många sätt vände familjen ryggen när de kom till vårt land. Ändå hörde jag inte någon bitter invandrare utan en stolt och stark svensk, visserligen med utländsk bakgrund. Då svämmade mitt stolta svenska hjärta över.
Men jag måste ändå erkänna att det svenskaste av alla mina svenska ögonblick ändå inföll i ett helt annat sammanhang och många, många år längre tillbaka i tiden. Jag var sexton år gammal. Det var en sommardag, en dag som jag just hade lärt mig kallades "Fête du St Jean" på franska, Sankt Johannes dag. Vi kallar den visst för midsommarafton. Jag var på språkresa i Juan-Les-Pins på franska Rivieran och hela vårt gäng hade samlats i en park för att fira. Parken skövlades på blommor till vår midsommarstång. Inget att vara särskilt stolt över precis. Men känslan av svensk stolthet svämmade verkligen över när vi uppförde den svenskaste av alla midsommardanser på torget som parken låg vid. Vi lade verkligen ner både själ och hjärta för att förmedla de innersta känslorna i denna dans till alla de förundrade fransmän som samlats runtomkring oss. Med breda, om än något svårtolkade, leenden klappade de taktfast till vår ursvenska sång och dans. Ett sant uttryck från djupet av vår svenska kultur.
Trots att vi kände oss som stolta ursvenskar i just detta ögonblick, så undrar jag än idag vad fransmännen runt omkring tänkte när de gick hem och tänkte tillbaka på den svenska folkdansen "Les petites grenouilles" som de just fått uppleva. För mig var i alla fall "Små grodorna" där på torget i Juan-Les-Pins ett av de ögonblick när jag känt mig svenskare än vanligt. Den här midsommaren firar jag i Dalarna. Och vem vet. Det kanske blir ett nytt oförglömligt svenskt halleluja-moment med "Små grodorna"!