Diskussionerna kring vilken ekonomisk kompensation som ska utgå till de kommuner som fått sina älvar utbyggda har länge gått höga. Föreningen Sveriges Vattenkraftskommuner (FSV) har länge krävt att de kommuner som får leva det intrång som exploateringen av vattenkraften inneburit ska få högre ersättning än idag. I Sverige utgår ungefär 130 miljoner kronor årligen i ersättning i form av bygdemedel. Detta motsvarar ungefär 0,18 öre per kWh el som produceras genom vattenkraft. Detta att jämföras med Norge som tillämpar en ersättningsmodell som ger ungefär 5,4 öre i ersättning per kWh el som produceras.
Föreningen Sveriges vattenkraftskommuner (FSV) anser att det är en rättvisefråga att vattenkraftskommunerna och berörda bygder erhåller en större del av vattenkraftens värde än man får idag, eftersom miljöer och naturresurser tagits i anspråk. Då vattendomarna en gång för länge sedan fastställdes, värderades inte miljöintrånget och vilka konsekvenser de skulle föra med sig. I dag gäller helt andra värderingar och principer. Detta, hävdar man, gör att ersättningen är alldeles för låg.
När den statliga vattenprisutredningen 2010 presenterade sitt betänkande ”Prissatt vatten?” (SOU 2010:17) kunde man läsa följande i denna: ”Bygdeavgifterna används alltså nästan helt till ändamål som inte har någon koppling till skadan i vattenmiljön som vattenverksamheten orsakar. Denna användning avviker från de principer för kompensation för skada som redovisats i föregående avsnitt. Med hänsyn till de behov som föreligger vad gäller åtgärder för att förbättra vattenmiljön bör enligt Vattenprisutredningen bygdeavgifterna med tanke på deras samband med vattenverksamhet i första hand användas för detta ändamål. Användningsområdet som det framgår av 8 § förordningen (1998:928) om bygde- och fiskeavgifter bör därför ändras så att det avser – förutom ersättning och bidrag till de som lidit skada – i första hand investeringar för ändamål som främjar en god vattenmiljö.”
Redan i denna utredning ville man skärpa regelverket så att användningen av bygdemedel skulle vara direkt kopplade till åtgärder som främjar en god vattenmiljö. Man bortsåg helt ifrån den påverkan som vattenkraften haft och fortfarande har på bygdernas/kommunernas utvecklingsmöjligheter. Kritiken var redan då mycket hård mot förslaget. När nu den statliga vattenverksamhetsutredningen presenterat sina förslag går man ännu längre och för ett resonemang om att bygdemedlen helt och hållet ska tas bort för att kommunerna i stället ska ansöka om kompensation i enlighet med miljöbalken.
Med tanke på de enorma värden som vattenkraften generar så är det inte på minsta sätt oskäligt att kommunerna erhåller en ordentlig årlig ersättning som kompensation för det intrång som vattenkraftsutbyggnaderna innebär. Enbart den svenska staten tog för år 2013 in 3,8 miljarder kronor i fastighetsskatt från vattenkraftsanläggningarna, varav 3,4 miljarder gällde de sju nordligaste länen. Det är därför ytterst provocerande att vattenverksamhetsutredningen föreslår att bygdemedlen ska plockas bort. För 2013 skulle det ha inneburit att Jokkmokks kommun, enligt siffror som NSD publicerat, skulle ha gått miste om 19,9 miljoner kronor och Arjeplog 6,6 miljoner kronor.
Att de kommuner som genom vattenkraftsutbyggnaderna bidrar till Sveriges ekonomiska välstånd i sådan hög grad skulle få mindre pengar i ersättning för intrånget är helt absurt. Detta är ett utslag av ett orättvist tänkande och ett kolonialt tänkande som Torbjörn Lidberg, socialdemokratiskt kommunalråd i Boden, så väl uttrycker det till SR. Lika rätt har Tommy Nyström, socialdemokratiskt kommunalråd i Gällivare när han i NSD konstaterar: ”Bygdemedlen är den enda kompensation vi får och det är i ärlighetens namn ett ynkligt stöd om man ser på vad vattenkraften ger för intäkter och vad de intrång som gjorts orsakat”. Man kan inte annat än att hålla med.