Mer öppenhet skulle inte skada
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
När folk har en chans att veta hur beslutsvägarna går och hur turerna på vägen fram till ett beslut varit så vet man också om det varit schyssta puckar. Ett område där medborgarnas, eller rättare sagt medlemmarnas, möjlighet till insyn är avsevärt begränsad är nomineringsprocessen till olika politiska förtroendeuppdrag. På kommunal nivå har medlemmarna i alla fall möjlighet att i slutändan kunna påverka resultatet på medlemsmöten och olika former av repskap.
Ju högre upp i den politiska hierarkin vi kommer ju mindre av insyn och påverkansmöjligheter finns det för den lilla människan. Det är som om det finns någon magisk formel som säger att graden av inflytande och insyn för medlemmarna står i relation till avståndet mellan den enskilde medlemmen och den företrädare som ska utses. Som medlem har du alltså större insyn och inflytande när ditt parti ska utse kommunalrådskandidat än landstingsråd, och definitivt än mindre inflytande när partiordförande ska utses. Men är det riktigt bra?
Jag skulle önska att öppenheten i det socialdemokratiska partiet skulle vara större när vi utser partiordförande. En process där alla tänkbara kandidater förväntas säga nej till uppdraget fram till dess att en valberedning i ett slutet rum har kunnat samla en klar majoritet för en kandidat och ställer den magiska fråga som gör det tillåtet att säga: Ja, jag vill, och övriga kandidater som skulle kunna tänka sig kandidera då inser att loppet är kört och i lojalitetens namn håller käft, är ingen bra process. Det ger ingen som helst möjlighet för den vanlige medlemmen att vara delaktig och få känna att man varit med och valt kandidat. Det är en färdig meny man får sig serverad.
I TV-programmet "Sverker rakt på" uttalade sig Thomas Bodström på ett mycket bra sätt om hur ett partiledarval hos Socialdemokraterna fungerar. Han menade att det rent utav är löjligt att alla tänkbara kandidater både förväntas, och i praktiken också tvingas, säga nej när de får frågor om de kan tänka sig bli partiledare för annars är de körda. Han menade att det vore bättre att kandidater rakt ut kunde säga om de vill eller inte, dels för att man ska kunna pröva kandidater mot varandra men också för att de personer som inte vill ska kunna säga nej och känna att budskapet går fram. Nu är det många som i onödan går och hoppas på att det nej som han och Margot gett i verkligheten ska vara ett Göran Perssonskt ja.
Inom socialdemokratiska partier världen över varierar sätten att utse partiordförande. Men trenden är tydlig. Allt fler går mot ökad öppenhet. I Storbritannien måste en kandidat samla stöd från ett visst antal parlamentsledamöter för att kunna kandidera, men därefter vidtar en öppen process där kandidaterna debatterar olika frågor och sedan avgörs frågan i en demokratisk omröstning där kandidaterna ställs mot varandra. I Italien utses partiledaren genom en medlemsomröstning där principen en medlem=en röst gäller. På andra håll tillämpas en mix där partikongressen har hälften av rösterna och där den andra hälften av rösterna fördelas genom en medlemsröstning. Varianterna skiljer sig men präglas samtliga av en betydligt större öppenhet än vad den svenska sossevarianten står för. Lite mer öppenhet skulle inte skada. Det skulle ge den nya partiledaren ett mycket kraftfullare mandat.