I efterdyningarna av de senaste årens finanskris, och de ekonomiska problem som Portugal, Irland, Grekland och Spanien hamnat i, har de europeiska finansministrarna diskuterat hur man ska kunna tvinga medlemsländerna till en betydligt hårdare budgetdisciplin. Krav har rests på hårdare styrning och ökad samordning inom unionen.
När så nu finansministrarna slutligen har enats kring ett stort åtgärdspaket innehållande sex separata lagar som tillsammans ska åstadkomma en åtstramning av de offentliga finanserna i form av neddragningar av offentliga utgifter och en mer centralstyrd finanspolitik. De lagförslag som finansministrarna enats kring berör tre områden; förändringar inom stabilitets- och tillväxtpakten, bevakning och korrigering av makroekonomiska obalanser, och ett gemensamt ramverk för budgetsamordning.
Detta innebär att medlemsländerna inom den europeiska unionen enats om hårt skuldsatta länderna tvingas att minska sin skuldsättning. Den statsskuld som överstiger sextio procent av landets bruttonationalprodukt ska avbetalas på tjugo år. De euroländer som bryter mot unionens budgetregler ska kunna dömas att betala böter till euroområdets kommande permanenta räddningsfond. Överenskommelsen innebär även att EU-kommissionen på ett helt annat sätt än tidigare kommer att vara delaktiga i medlemsländernas nationella budgetprocesser, samt nya metoder för att övervakningen av enskilda länders ekonomiska utveckling.
Sammantaget innebär dessa lagförslag att den europeiska unionen genomför en omfattande centralisering av makten över den ekonomiska politiken. Detta kommer med största sannolikhet att innebära att ländernas möjligheter att föra en egen och mer offensiv finanspolitik, än övriga länder, kommer att minska genom förändringarna i stabilitetspakten.
Lagförslaget rörande makroekonomiska obalanser kan dessutom komma att utöka EU:s befogenheter att blanda sig i lönebildningen på nationell nivå. Detta har fått såväl LO, TCO som SACO att reagera. I ett brev till riksdagens EU-nämnd pekar organisationerna på att EU-kommissionen i och med dessa lagförslag får befogenhet att ge enskilda länder i uppdrag att korrigera lönenivåerna i det enskilda landet. Organisationerna har tidigare även riktat kritik mot den europakt som Frankrike och Tyskland initierat då denna pakt innebär ett oönskat intrång i den nationella lönebildningen då man avser att mäta konkurrenskraften i enskilda länder gentemot lön och produktionsutveckling. En effekt skulle kunna bli att de enskilda länderna uppmanas att använda lönebildningen inom offentlig sektor till att sätta en press nedåt på lönebildningen i privat sektor. Lönebildningen inom det offentliga området ska alltså hållas så låg att kravet på löneökningarna inom privat sektor kan hållas nere.
Diskussionerna kring ett fördjupat samarbete, ökad kontroll och hårdare styrd samordning kopplat till den ekonomiska politikens område inom EU har hittills i det närmaste lyst med sin frånvaro i Sverige. Det är allvarligt med tanke på den stora inskränkning detta kan komma att innebära på det nationella självbestämmandet. Är vi beredda att ge unionen mer makt på detta område, och avhända oss vår handlingsfrihet? Det är frågan vi bör ställa oss.