De senaste siffrorna från Arbetsförmedlingen visar att arbetslösheten ökar och nu ligger på 8,7 procent. Sedan
alliansregeringen tog över regeringsmakten har antalet personer som är långtidsarbetslösa mer än fördubblats. Detta trots att regeringens jobbpolitik inneburit både morot och piska. Morot i form av de införda jobbskatteavdragen som ger dig lägre skatt om du arbetar jämfört med om du är arbetslös och piska i form av sänkta ersättningsnivåer. Men regeringens morot och piska har inte fungerat. Förklaringen till det är enkel. Det finns för få jobb att söka och/eller så har de arbetslösa fel kompetens för de jobb som finns.
Vad gör då regeringen när de ser att arbetslösheten bara stiger trots genomförda åtgärder? Försöker man hitta nya verktyg att pröva? Eller fortsätter man bara med mer av samma? Svaret är tyvärr det sistnämnda. När kartan inte överensstämmer med verkligheten så anser regeringen uppenbarligen inte att det är kartan som behöver uppdateras. Nej, i stället är det bara verkligheten som inte insett hur bra kartan är.
Vad Sverige behöver är inte mer av samma misslyckade politik. Sverige behöver i stället lägga om kursen så att de insatser man gör har förutsättningar att lyckas. Om nu de arbetslösa har fel kompetens så rättas inte denna brist till av att den arbetslöse går på knäna ekonomiskt. Det är här arbetsmarknadsutbildningen fyller en funktion. Det är väl investerade pengar ur ett samhällsekonomiskt perspektiv att den arbetslöse får den kompetens som behövs för att kunna ta ett jobb som finns. För den enskilde är detta än viktigare. Det är enda vägen till ett varaktigt jobb.
Det är dock inte alla som saknar den kompetens som kommer att efterfrågas när konjunkturen vänder. Jobben kommer tillbaks när tiderna blir bättre, och för de arbetslösa som hör till denna typ av branscher är det viktigt att kunna överleva fram till dess att efterfrågan på arbetskraft ökar igen. För att upprätthålla efterfrågan på arbetskraft inom vissa av dessa branscher är en möjlig väg att tidigarelägga större samhällsinvesteringar så att man skapar jobb under lågkonjunkturen. Här blir vinsten dubbel. Arbetslösa får jobb och själva investeringsprojekten blir billigare att genomföra än om de skulle ha genomförts i tider av överhettning på arbetsmarknaden. Möjliga investeringsprojekt finns det många av, men några exempel kan nämnas; byggandet av Norrbotniabanan, renovering av nedslitna skolor, renovering av miljonprogramområdena och upprustning av vårt järnvägsnät.
Ett av de verktyg som alliansen också ratat är att öka statsbidragen till kommuner och landsting så att de kan anställa fler under lågkonjunktur. Detta skulle kunna ske i form av utbildningsvikariat och generationsväxlingstjänster där äldre medarbetare kan fungera som mentorer för yngre nyanställda så de kan få ta del av den kompetens som de äldre bär med sig. Samtidigt finns det skriande behov av att öka personaltätheten inom skola, vård och omsorg.
Sverige behöver inte mer av alliansens misslyckade jobbpolitik. Vi behöver en jobb- och näringspolitik som verkligen sätter skapandet av nya jobb i fokus. Sverige behöver helt enkelt en nystart inom jobbpolitikens område.