Vid det socialdemokratiska förtroenderådets möte i december beslutades att partiet ska verka för att överskottsmålet i den ekonomiska politiken ska kompletteras med ett sysselsättningsmål och ett investeringsmål i syfte att bredda den ekonomiska politikens fokus från den kortsiktighet som överskottsmålet kan medföra.
Genom att även sätta upp ett mål för sysselsättningen sätts fokus också på de långsiktiga förutsättningarna i ekonomin i och med att sysselsättningsnivån i landet är det som i grunden avgör vilket ekonomiskt utrymme som finns. Dessa tankar får i en artikel i grunden stöd av nationalekonomen, och tidigare ordföranden i det av regeringen tillsatta finansiella rådet, Lars Calmfors. I ett debattinlägg i Dagens Nyheter den tredje januari uppmanar Lars Calmfors regeringen att inleda samtal kring detta förslag.
Calmfors menar att ett sysselsättningsmål kopplat till den strukturella sysselsättningen, det vill säga sysselsättningen vid ett normalläge konjunkturmässigt, har ett värde som komplement till överskottsmålet då behovet av överskott i ekonomin över en konjunkturcykel är beroende av vilken nivå den strukturella sysselsättningen ligger på. Calmfors menar att regeringen egentligen har ett underförstått sysselsättningsmål i och med att man gör antaganden om den framtida arbetsmarknaden, och att detta mål i stället borde göras tydliggöras så man kan följa upp hur ekonomin utvecklas i relation till fastlagda mål. Calmfors varnar dock för att sätta upp årliga sysselsättningsmål då dessa skulle kunna medföra en ökad kortsiktighet i politiken. Med ett årligt mål skulle frestelsen att bedriva en alltför expansiv finanspolitik bli stor, då detta kan få stort genomslag på de årliga siffrorna trots att de inte påverkar den strukturella sysselsättningsnivån på sikt. Sysselsättningen bör därför i stället avstämmas mot ett genomsnittsvärde för ett antal år.
Även de socialdemokratiska tankarna om att den ekonomiska politiken borde kompletteras med ett mål för det reala sparandet, det vi i vanligt tal kallar för investeringar, så att dessa inte riskerar att trängas undan av mål kopplat till det finansiella sparandet, det vill säga överskottet i statsbudgeten. Tyvärr menar Calmfors att ett sådant mål är svårformulerat idag då regeringens redovisningar av statsfinanserna innehåller ett alltför bristfälligt faktaunderlag.
Socialdemokraterna menar att det bakåt i historien finns stöd för att investeringar riskerar att trängas undan när överskottsmålet prioriteras. Man pekar på att investeringsnivån under de senaste femton åren legat på omkring tre procent medan denna nivå 1970 låg på cirka fem procent. Överskottsmålets utformning innebär nämligen att alla offentliga investeringar ska finansieras genom skatter och ej genom lån som ska vara betalda under investeringens livslängd. Detta innebär att dagens generationer får bära hela bördan för investeringar som även kommer framtida generationer till del.
Regeringen borde lyssna på Lars Calmfors och ta hans uppmaning att diskutera kompletteringar av den ekonomiska målbilden i stället för att fastna i att överskottsmålet ska ensamt vara hugget i sten i den ekonomiska politiken.
Att investera för framtiden är att ta långsiktigt ansvar för Sveriges ekonomi. Likaså att se till att människor har arbete. Det är alltså inga våghalsiga förslag som Socialdemokraterna fört fram. Det borde regeringen också förstå och därför inleda ett seriöst samtal med Socialdemokraterna om en breddad målbild. Men det är tveksamt om Anders Borg är intresserad. Det är ju tack vare en närmast oansvarigt ensidig fokusering på överskottsmålet som han "vunnit titeln" som europamästare bland finansministrar.