Häromdagen blev jag faktiskt lite glad när jag läste Norrbottens-Kurirens ledarstick. Den nye ledarskribenten Johan Eriksson skrev då så här i inledningen till artikeln "Stora ord och stora gärningar" (Norrbottens-Kuriren 2011-07-09):
"Håkan Juholt presenterade 21 konkreta förslag under sitt första Almedalstal. De flesta handlade om en och samma sak: jobb. Jobb, jobb, jobb. Tryggheten på jobbet, lyckan på jobbet, stressen på jobbet, vägen till jobbet, jobbet i framtiden, tiden efter jobbet. Det är faktiskt på tiden att en socialdemokratisk partiledare börjar tala om arbete och inte bara om bidrag. Mätning efter mätning har ju visat samma sak: jobbpolitiken är viktigast för väljarna."
Detta måste ses som ett mycket stort erkännande för att komma ifrån en skribent med så uttalad högerprofil som Johan Eriksson har. Jag kan tänka mig att han när han satt på sin kammare och skrev såg Juholts engagemang för jobbet som ett erkännande av Reinfeldts arbetslinje. Nu råkar det ju vara så att arbete åt alla alltid har varit en av grundfundamenten inom socialdemokratin. Så grundläggande att vi till och med tog det för givet att väljarna förstått att det var så, och därför glömde att fortsätta nöta budskapet.
Skillnaderna mellan den socialdemokratiska arbetsmarknadspolitiken och den moderata är milsvida. För oss handlar det inte om att kasta ut människor från trygghetssystemen för att sedan lotsa in dem på arbetsmarknaden till låga löner. Nej vår arbetsmarknadspolitik sätter den enskilda individen i centrum och strävar efter att ge varje människa de förutsättningar som de behöver för att kunna vara med och konkurrera om jobben. Det är därför som vi sätter arbetsmarknadsutbildningar och praktik så högt upp på prioritetsordningen och satsar på detta i stället för att sänka ersättningar och utförsäkra människor.
Men säg den glädje som varar beständigt. Johan Eriksson hemfaller sedan åt det moderata mantra som vi lärt oss att känna igen: Men hur ska det betalas? Han skriver nämligen fortsättningsvis så här:
"Vad Håkan Juholt inte nämnde var hur alla tjusiga jobbsatsningar - bland annat på arbetsmiljöforskning, höjda pensioner och tryggare anställningsformer - ska finansieras. "Många av dem kostar ingenting", sa han på en pressträff. Mer till allt och alla, alltså. Och ingen som betalar."
Och visst kostar det att investera i framtiden. Det har Johan Eriksson rätt i. Men att vi inte har någon finansiering är bara nonsens. Problemet är att vår finansiering sticker Moderaterna i ögonen. Vi gör nämligen en helt annan prioritering än vad Fredrik Reinfeldt med vänner gör. Vi socialdemokrater väljer att använda pengarna från det femte jobbskatteavdraget till investeringar i mänsklig kompetens i stället. Men om man som Borg och Reinfeldt tror att lösningen på problemen på svensk arbetsmarknad står att finna i ytterligare ett jobbskatteavdrag så sticker det i ögonen.
Det finns nämligen två sätt att få en budget att gå ihop. En modell är att liksom Moderaterna börja med att minska inkomstsidan i budgeten. Då måste man vidta åtgärder som minskar även kostnadssidan. Efter fem år av borgerligt regeringsinnehav så vet vi vad en sådan politik medför för de svagaste i samhället. Den andra modellen är att ju att behålla intäkterna och därigenom skapa möjligheter för att bedriva en offensiv utvecklingspolitik.
Så frågan "Men hur ska det betalas?" är lätt att besvara. Genom att låta det femte jobbskatteavdraget gå i graven.