Att den svenska arbetslösheten har bitit sig fast på en skrämmande hög nivå är knappast någon nyhet. Idag går 400 000 människor arbetslösa och arbetslösheten har bitit sig fast på en nivå kring åtta procent. Det är inte heller någon nyhet att arbetslösheten drabbar olika grupper hårt och att skillnaderna i nivåer mellan olika grupper växer. Andelen arbetslösa som saknat arbete i mer än två år har ökat från ungefär 25 000 personer år 2006 till mer än 70 000 personer år 2014, enligt Arbetsförmedlingens månadsstatistik.
Arbetslösheten är högst bland dem som saknar rätt kompetens utifrån de krav som ställs på dagens arbetsmarknad. Under de tio senaste åren har en avslutad gymnasieutbildning alltmer kommit att utvecklas till en vattendelare på svensk arbetsmarknad. Den som saknar en fullständig gymnasieutbildning tillhör de verkliga förlorarna på dagens arbetsmarknad. Vikten av att satsa på personer som idag saknar avslutad gymnasieutbildning kan inte nog betonas.
Vinsten av att satsa på att höja kompetensen hos de arbetslösa är dubbel. Det är inte bara den enskilde som vinner på en sådan politik. Även företagen står som vinnare. Trots den höga arbetslöshet som vi ser råder ändå en betydande brist på arbetskraft med rätt kvalifikationer. Svårigheterna att rekrytera personal med rätt kompetens utgör idag ett påtagligt tillväxthinder. Detta har Svenskt Näringsliv också påpekat i sin rekryteringsenkät för 2014. I denna kan man nämligen läsa: ”Vartannat företag som försöker rekrytera har svårt att hitta den kompetens de behöver, trots den höga arbetslösheten. Ett av fem rekryteringsförsök misslyckas helt.”
Socialdemokraterna pekar genom förslaget om ett kunskapslyft för de arbetslösa ut ett viktigt vägval i svensk arbetsmarknadspolitik. Valet mellan att anpassa arbetsmarknaden efter att människor har låg utbildningsgrad eller att se till att arbetskraften har den kompetens och de kunskaper som behövs på svensk arbetsmarknad idag och imorgon. Socialdemokraterna avvisar med kraft den metod som alliansregeringen med Reinfeldt och Borg i spetsen har tillämpat, nämligen att verka för sänkta lägstalöner och att stimulera tillväxt i branscher där jobb med låga kvalifikationskrav är mer vanligt förekommande.
I det socialdemokratiska kunskapslyftet för de arbetslösa avsätts 10 000 nya platser i vuxenutbildning som öronmärks till arbetslösa under 25 år som inte har en fullständig gymnasieexamen. I det utbildningskontrakt som föreslås införas ska ungdomar som blir arbetslösa snarast anvisas en individuellt utformad plan, där studier kan kombineras med praktik eller arbete, som leder fram tillgymnasieexamen. 10 000 platser avsätts till vuxenutbildning för arbetslösa så att de kan förbättra sina chanser på arbetsmarknaden genom utbildning inom grundläggande komvux, gymnasialt komvux eller yrkesvux. De får då chansen att studera med bibehållen ersättning. Slutligen så avsätter Socialdemokraterna 10 000 platser till dem som långsiktigt vill stärka sin position på arbetsmarknaden genom att komplettera en ofullständig gymnasieutbildning, läsa in en gymnasial yrkesutbildning eller läsa in en högre yrkesutbildning inom ramen för yrkeshögskolan.
Denna form av arbetsmarknadspolitik är ett exempel på klok, och traditionell, socialdemokratisk politik. Satsningen är offensiv och framåtsyftande och ger betydande vinster för såväl den enskilde som för landets arbetsgivare. Det måste vara en självklarhet att i tider av hög arbetslöshet och ekonomisk stagnation investera i arbetskraften så att det finns den kompetens som kommer att efterfrågas när konjunkturen väl vänder.
Socialdemokraternas kunskapslyft för de arbetslösa gör såväl de arbetslösa som företagen som ska anställa till vinnare. Men för att kunna åstadkomma denna win-winsituation måste valet vinnas i september. Annars kommer arbetsmarknadspolitiken harva på i de livlösa fåror som redan plöjts gång på gång under de senaste åtta åren.