Det är lätt att glömma krisen i Ukraina, kriget i Syrien och svälten i många delar av Afrika, när det nalkas vårvintern i fjällen. Då vill vi njuta av vårsolen, grilla korv och ägna oss åt pimpelfiske. Det är inte annorlunda för mig. Jag och min familj åker till stugan i byn Västerfjäll när påskhelgen kommer. Då, när jag kommer till Västerfjäll påminns jag om hur människorna som bodde i byn förr hjälpte och stöttade varandra. Deras hjälpande hand sträcktes även ut till de som flydde över fjället från Norge under andra världskriget.
I Västerfjäll fanns som mest ett 50-tal personer bofasta. Idag är det vi fritidshusägare som njuter av Västerfjäll under lediga helger. Förr jobbades det med jorden och fisket, barn föddes och då för länge sedan fanns det faktiskt även en liten butik. Idag ägnar vi oss åt den rekreation som fjällvärlden erbjuder.
Under mina uppväxtår hörde jag historier om danserna i byn, hur bygget av Västerfjälls kapell tog form och om hästar som inte alltid ville utföra sin del av arbetet. Men jag har även hört berättelser om hur människor i flykt undan nazismens intåg i Norge tog sig över fjället och kom till Västerfjäll för att få skydd och hjälp i nöd.
Min far är född i Västerfjäll år 1939, precis när andra världskriget var på väg att bryta ut. Där pågick vardagen, inte långt från kriget och alla dess offer. Det berättades i byn om människorna som flydde. En del av dem deporterade krigsfångar, som flydde krig, fångenskap och nazismens fasor över fjället. Men mina farföräldrar pratade inte så ofta om sina insatser för de som kom över fjället, men minnen av dem finns kvar i kapellet i Västerfjäll och jag är övertygad om att de hjälpte.
Jag har tillbringat nästan alla mina sommarlov i Västerfjäll. Där bodde och levde min farfar och farmor - Per och Margareta Andersson. De hade några mjölkkor, en get, en hund och massor av arbetsuppgifter som skulle utföras varje dag. Fisket, jakten men även fjälljordbruket var levebrödet. Men det var inte nog, min farfar arbetade också postmästare med uppdrag att förmedla post till alla boende runt sjön Tjeggelvas. Fastän livet på många vis var annorlunda från vårt ultramoderna samhälle, var kommunikationerna lika viktiga.
Från mina barndoms somrar minns jag bäst kvinnorna som fanns i byn. Min farmor Margareta och alla andra kvinnor som levde sina liv, där i väglöst land. Starka, trygga och vänliga kvinnor. Alla mycket hårt arbetande i en miljö, som jag kan tänka mig, var annat är skinande vårsol och grillade korvar. Det var mörkt, kallt, slitsamt och säkert även fattigt många gånger.
Jag tänker ofta på hur de tycktes leva i symbios med varandra och naturen. Alltid fanns där kaffe och något att tugga på, en stol att vila på eller en sängplats till de som kom förbi. Aldrig hörde jag några hårda ord om att det var skillnad mellan människor. Aldrig hörde jag historier om att krigets offer inte skulle hjälpas och jag minns inga berättelser som mynnade ut i rasism eller främlingsfientlighet.
Jag önskar att människor i vårt moderna samhälle kunde se på dagens alla krigsoffer, som byborna i Västerfjäll gjorde när andra världskriget rasade ute i Europa. De gav det stöd och den hjälp de förmådde. I rimlighetens namn borde vi göra detsamma.