Almedalsveckan är över men jag lämnade Gotland redan efter någon dag. Jag har en kluven inställning till politikerveckan. Jag vet att det är viktigt att vara där, träffa organisationer, delta i den politiska debatten och att bygga nätverk. Men ändå, det är så mycket, det är massor och det är svårt att välja vilka arenor som är viktigast. Därför gjorde jag det enkelt för mig i år, jag åkte ner på lördagen och resten hem igen på måndagskvällen. Jag hann ändå vara med i tre paneldebatter, lyssna på min partiordförande och hann knyta några viktiga kontakter.
Ålands hälso- och sjukvårdsminister är en av mina vänner och det var bra att diskutera med henne om vilka utmaningar nordisk sjukvård står inför. Även samtalet med innovations- och kemiindustrins (IKEM) VD om framtidsutmaningarna när det gäller rekrytering av unga medarbetare var en ögonöppnare för mig. Ingenjörernas seminarium handlade om lagen om anställningsskydd och där kan jag konstatera att Centerpartiet har fullständigt motsatt åsikt mot mig.
Men vad jag kommer att bära med mig, är min oväntade och starka reaktion på att Svenskarnas parti hade fått tillträde till Almedalsscenen. Ett nazistiskt parti skulle få ge luft åt sina rasism. Jag avskyr nazismen och dess rasistiska åsikter. Därför var det självklart för mig att gå dit för att vända ryggen åt nazisterna.
Jag känner mig själv som en stark och trygg människa, fast förankrad i mina värderingar, så var det en självklarhet att gå dit. Jag gick dit men jag kunde inte sluta gråta. Jag, som nästan aldrig gråter, kunde helt enkelt inte sluta.
Jag kände en sådan djup ångest att jag nästan inte kunde andas. Tårarna rann och mitt hjärta brast, igen! Mitt hjärta brast första gången när jag stod i Auschwitz, inför montrarna, där glasögon, skor och kvinnohår efter nazisternas offer fanns. Det var då, på en av platserna där nazisterna skoningslöst mördade barn, kvinnor och män. Judarna var måltavlan, men nazisterna drog sig inte för att mörda romer, handikappade och alla andra som ansågs vara obekväma. Men nu var jag i Sverige, på Gotland, i Almedalen år 2014 och skulle göra min tysta manifestation mot dagens nazister. Men jag grät som ett barn, jag grät över det faktum att vi låtit det gå så långt att de återigen öppet fick sprida sitt rasistiska budskap. Hur kan vi låta det ske?
Allvarligt talat, när ska vi sätta ner foten och säga, nej det är inte ok att sprida hatets budskap i skydd av yttrandefriheten? Jag vet att nu kommer jag få svar på tal, nu kommer det att sägas att alla måste få säga vad dom vill i ett demokratiskt land. Men ärligt talat, norrbottningar, vad händer med ett demokratiskt land, när partier med rötter i nazismen tillåts växa och gasta ut sitt budskap? Vad gör det med oss andra? Historien kan ge oss en fingervisning om vad det gör med oss, vi blir rädda, vi anger varandra och vi skyller på alla andra. Är det så vi vill leva vårt liv och är det i den miljön vi vill att våra barn ska växa upp? Vi måste skärpa till oss!
Det är allvar nu, nazisterna marscherar på våra gator och rasisterna finns i våra folkvalda församlingar! Därför säger nej, jag säger nej till Svenskarnas parti, jag säger även nej till Sverigedemokraterna som har sina rötter i nazismen och vit makt-rörelsen.
Jag säger nej därför att jag tror på människors lika värde och okränkbarhet. Jag säger nej därför att jag anar varför människor flyr från krig och elände. Jag säger nej därför att jag skulle önska att något land skulle ge mina barn en fristad om de tvingades fly.
Men däremot säger jag gladeligen ja till tolerans och förståelse!