I en sal på lasarettet där de vita sängar stå…
Ja, så börjar det gamla skillingtrycket som Maritza Horn gjorde känt för den breda massan i Sverige. Sången om den lilla lungsjuka flickan som inte drömde om något annat än att få komma hem till mor och far. Men det är också, trots att den handlar om tiden före Folkhemmet och välfärds-Sveriges framväxt, berättelsen om ett samhälle där alla har ett värde och där alla har rätten till vård utifrån behov i stället för att avgöras av innehållet i din plånbok eller saldot på ditt bankkonto. För den lilla flickan i sången får den vård hon behöver – utan att detta ifrågasätts.
När jag för några veckor sedan lyssnade till Kristian Gidlunds sommarprogram så greps jag verkligen av hans hyllning till det Sverige som präglats av gemensamt ansvarstagande för varandra och hur vi gemensamt bär bördan av kostnader för vård och omsorg. Särskilt starkt berördes jag när han slog fast att om inte Sverige sett ut som det gör så skulle han ha varit död för länge sedan.
För även om han hade sålt sin lägenhet, tömt sitt eget bankkonto och sina föräldrars bankkonto så skulle han inte haft råd med den vård och alla de mediciner som han behövt under sin sjukdomstid.
Det gör verkligen gott att veta att vi alla har varit med och bidragit till den vård som gav Kristian en litet längre tid att leva, och framförallt att vi alla var med och besparade honom all den oro han annars skulle ha känt över att inte veta vilken vård han skulle ha råd med. Gemenskapen i vårt svenska samhälle gjorde förhoppningsvis att Kristian kunde koncentrera sig på att verkligen leva under den tid som han hade kvar.
Men tyvärr såg Kristian också att denna så värdefulla gemenskap var på väg att ersättas av ett alltmer individualiserat samhälle. I debattartikeln ”Landet jag lämnar – Sverige år 2013”, som publicerades i Aftonbladet den 8 februari, skriver han:
”När tankarna är som mest cyniska ser jag döden som en befrielse. Jag ser hur landet som jag har vuxit upp i har förvandlats till en boxare utan självförtroende. Kollektivet monteras ner till förmån för den individuella karriären. Vi sågar av de ben som vi behöver för att stå upp tillsammans. Den välfärd som har byggts upp gemensamt, säljs nu ut till vrakpris.
Jag ser hur delar av befolkningen har dopat sitt intellekt – hur de fyllt sig själva och sina resonemang med luftslott utan att ha något konkret att komma med. Argumenten kan knappast ha lyssnats igenom. Sverige, jag vet att ni kan mer.”
Jag har själv nyss befunnit mig i en sal på lasarettet där de vita sängar står, och jag kan inte annat än uppfyllas av en gränslös stolthet över vad vi tillsammans kan åstadkomma. Känslan av att vi går där, du och jag, och delar varandras bördor och när du behöver det som mest och kan bidra själv som minst så bär jag en större del av den börda som måste bäras. Och när jag behöver din hjälp så står du där beredd. Det mest fantastiska är att vi, tack vare att vi alla är med och bär, inte behöver fundera över när vi bär mer och när vi bär mindre. Framförallt så slipper vi också oroa oss över att jaga bärhjälp när den egna orken tryter.
Vi bär ju bördorna gemensamt och njuter frukterna av vårt kånkande tillsammans - i tacksamhet till gemenskapen.