När den kristdemokratiska familjepoliska gruppen redovisade sina tankar kring barnomsorgen på Svenska Dagbladets debattsida i onsdags kunde man lätt konstatera att det finns ett par bärande tankar i deras resonemang.
1. Barn ska vistas så lite tid som möjligt i förskolan.
2. Föräldrarna ska betala en högre andel av vad förskolan kostar.
När Kristdemokraterna analyserar den svenska förskolepolitiken konstaterar man inledningsvis att de senaste årtiondenas politik gått ut på att bygga ut förskolekapaciteten i landet och att öka den tid barnen är i förskolan genom olika reformer som maxtaxa, allmän och avgiftsfri förskola i vissa åldrar och rätten för arbetslösa och föräldralediga att ha barnen i förskolan under ett visst antal timmar per vecka.
Andelen barn i åldern ett till fem år som är inskrivna i förskolan har också stigit från sextiosex procent till åttiotre procent. Detta verkar skrämma kristdemokraterna. Helst ska barnen uppenbarligen stanna hemma med någon av föräldrarna, läs kvinnan, eller ha barnomsorg i familjedaghem eller liknande.
Men det finns ett annat perspektiv på det hela som Kristdemokraterna väljer att bortse ifrån. Det handlar om kvinnans frihet att gå ut på arbetsmarknaden. Alla dessa "utbudsstimulerande" reformer som verkar sitta som en vagel i ögat på kristdemokratiska politiker handlar om att göra det möjligt för kvinnor att jobba mer utanför hemmet. I nymoderat terminologi handlar detta om att förstärka arbetslinjen.
För oss socialdemokrater handlar detta främst om att stärka jämlikheten och ge kvinnor möjlighet till ekonomisk självständighet. Sedan bär vi också på övertygelsen om att förskolan är bra för barnens utveckling. Det är den tanken som gjort att vi förespråkar att barn ska ha tillgång till förskolan under viss del av veckan även om någon av föräldrarna är föräldraledig eller arbetslös. Barnets möjlighet att få ha kvar sin tillhörighet i gruppen är viktigare än principen om att en förälder som är hemma ska ta hand om sitt barn under dygnets alla timmar.
Visst kan man hysa sympati för den kristdemokratiska familjepolitiska gruppen när de talar om att de vill att barnens tid på förskolan ska hålla högsta klass. Men deras slutsats att detta bäst nås genom att barnens tid i förskolan minimeras är svårare att ha fördragsamhet med. De fem KD-arna tror uppenbarligen att problemen med för stora barngrupper löses på bästa sätt genom att föräldrarna stimuleras att hämta sina barn tidigare för att få lägre kostnader. Den stress som denna kamp mot klockan kommer att medföra för redan stressade småbarnsföräldrar kan leda till sänkt kvalitet på barnets tid med föräldrarna.
När man sedan vill att föräldrar ska betala en större andel av de verkliga kostnaderna för barnomsorgen börjar man verkligen dra öronen åt sig. En kombination av höjda avgifter och en möjlighet att reducera dessa avgifter genom minskad närvaro syftar till en sak. Att föräldrar ska stimuleras att ta hand om sina barn mer. Detta är möjligt för redan resursstarka familjer. Men de familjer som knappt får det ekonomiska livspusslet att gå ihop på två heltidslöner har inte möjlighet att gå ner i arbetstid för att hämta barnen tidigare. Medan de som har råd kan sänka sina barnomsorgskostnader drabbas den som inte har råd av höjda avgifter för förskolan. Det är en form av fördelningspolitik, en omvänd Robin Hood-politik med ökade klyftor som följd.