Nåde dig om du som singel gnäller över tillvaron. Som singel tillåts man endast gnälla over två saker, nämligen över att man inte har en partner och över att man inte har barn. Detta kan, i åhörarens öron, aldrig vara önskvärt och du kan därmed få ett visst medlidande. Snart övergår medlidandet i misstänksamma blickar: vad är det för fel på dig? Tyvärr införlivar vissa människor omgivningens negativa attityder och börjar själva undra vad det är för fel på dem.
Som singel hamnar du ständigt i situationer där du måste förklara dig. Varför har du inte barn? Varför är du inte gift? Tidigare kopplade folk gärna ihop det med sexuell läggning - men det är ju inget skäl för att vara ogift eller barnfri längre. Sällan ställer någon frågorna: Varför har du barn? eller Varför är du gift? Ganska ofta skulle jag vilja ställa de frågorna när jag hör de helveteskildringar som småbarnsföräldrar kan producera. På något sätt lyckas de kombinera självgodhet över att ha gjort helt rätt enligt normen, och samtidigt få det att framstå som det mest jävliga någon kan åka på, och som de inte själva valt. Om någon har gnällprivilegium så är det de.
Skulle du som singel hävda att du inte har tid att jobba över, eller att du är stressad, blir du helt enkelt inte tagen på allvar. Singlar har väl all tid i världen? Inga barn att hämta och ingen partner att ta hänsyn till.
Nej, en del tycks anta att en singel inte har något liv alls. Förutom ett vidlyftigt partyliv då, i alla fall om du är under 40. Är du däröver riskerar du att uppfattas som fullkomligt ointressant, könlös, psykiskt sjuk och allmänt misslyckad. Patetisk.
En grundläggande norm för vår samhällsordning är tvåsamhet med barn. Det måste vara ruggiga fakta för familjefundamentalister att Sverige är ett av världens singeltätaste länder. I stora och medelstora städer är vi i majoritet. Ändå finns det inte - vad jag känner till - en enda tidning specifikt för singlar. Däremot finns massor av populärkultur som utgår ifrån att ingen vill vara singel.
Piteå utsågs förra året till en populär singelstad - inte för att det är gott att leva som singel i Pite - utan för att chansen att träffa någon bedömdes som stor.
Jag tycker att det är intressant att andelen ensamstående ökar. Man kan inte utgå från att det är ofrivilligt. Men har du sett ett enda politisk förslag som rör ensamstående utan barn, såvida det inte rör pensionärer? Nej. Det verkar som om politiker och andra beslutsfattare tror att det bara är tillfälligt, en övergående fas. Men tänk om det inte är så? Tänk om väldigt många människor vill leva så? Vad kommer det att innebära för samhällsorganiseringen? För barnafödandet? Fler och mindre bostäder kan komma att behövas. Som det är nu drabbas singlar hårt ekonomiskt. Boende är till exempel dubbelt så dyrt. Blir man sjuk eller arbetslös är detta mer kännbart för singlar som av en bankekonom får rådet att skaffa sig en ekonomisk buffert - eller en partner.
Varför finns det inte ett singelbidrag? Det finns ju barnbidrag.
Den som är singel straffas alltså ekonomiskt för att man gör fel och bryter mot normen. Det är diskriminerande. Men det får inte fler att rätta in sig i ledet - tvärtom visar statistiken. Hur ska man tolka det? Att de politiska incitamenten för familjebildning är för dåliga? Att allt fler anser att tvåsamhet inte är höjden av lycka?
Eller är det tecken på ett samhälle i upplösning?
Att vi har blivit så individualistiska att blotta tanken på att dela något är skrämmande - jag vill ha hela mitt liv själv!