Så var det dags igen för ett integrationspolitiskt utspel från Folkpartiets sida.
Efter Lars Leijonborgs succéval 2002, då han första gången förde fram tanken på ett språkkrav, har folkpartisterna gång på gång återkomit till tanken. Och visst har folkpartisterna rätt när man konstaterar att språket är oerhört viktigt för integrationen i ett samhälle. Vi har väl alla känt känslan av utanförskap och främlingskap i länder där vi haft problem med att kommunicera på landets eget språk eller något av de internationellt gångbara språken. Men den folkpartistiska slutsatsen att det bästa sättet att stimulera språkinlärningen skulle vara att koppla den till rätten att erhålla svenskt medborgarskap är närmast absurd.
Låt oss, för enkelhetens skull, utgå från att det folkpartistiska förslaget faktiskt tar sin utgångspunkt i en omsorg om integrationen och att man vill stärka invandrarnas position i det svenska samhället. Frågan blir då: På vilket sätt stärker detta invandrarnas språkinlärning? Svaret kanske står att finna i utbildningsminister Jan Björklunds syn på lärande. Lär sig gör man därför att man tvingas till det, och inte för att man har lust och ser ett värde i att erövra kunskaper som man har nytta av. Då måste piskan till. I skolan är det betygen som är piskan som ska motivera till inlärning och för invandrarna är det språkkravet för att erhålla ett hägrande svenskt medborgarskap som ska vara piskan som motiverar dem till att lära sig språket. Det handlar alltså i grunden om vilken människosyn man har.
Men om man verkligen värnar om att stärka invandrarnas möjligheter i det svenska samhället borde man i stället fråga sig vad man kan göra för att ge invandrare bättre möjligheter till språkinlärning. Tyvärr är det väl så att det saknas tillräckliga resurser för att ge alla invandrare den språkutbildning som de behöver. I likhet med hur regeringen hanterar andra frågor så individualiserar man problemen. Det är den enskildes ansvar att se till att man förvärvar de språkkunskaper som samhället kräver. Hur det sedan ska gå till verkar vara ointressant.
I möten med människor som jobbar med svenska för invandrare, såväl för barn som för vuxna, är bilden samstämmig. Man skulle vilja få en chans att ge invandrarna så mycket mer stöd än vad man kan utifrån dagens resurser.
Tyvärr går inte utvecklingen i rätt riktning heller. Förra året lade en utredning fram förslaget att svenska för invandrare ska begränsas till högst två år. Ingen individanpassning där. En analfabet och en högutbildad ges samma tidsfrist för sin språkinlärning. Sedan ska man testas för att endera få en godkändstämpel i baken á la julklappsparaden i Kalle Anka på julafton med medborgarskapet som bevis, eller så förpassas man till ett bekräftat utanförskap med budskapet du passar inte in i vårt samhälle och kommer aldrig bli en fullvärdig medborgare.
Det är i alla fall skönt att se att den många gånger mycket kloka folkpartistiska EU-ministern Birgitta Ohlsson inte satt sitt namn under det integrationspolitiska utspelet. Förra gången Folkpartiet lanserade språktester för medborskap sade hon: "Jag har reagerat mot att kravretoriken ofta riktas neråt i samhället mot dem som redan har det tufft. Mot flyktingar, mot invandrarem mot arbetslösa. Ingen har ställt krav uppåt, mot dem som har makten."
Det är bara att hoppas att hon är fortfarande är lika klok och insiktsfull. För visst är det så att Folkpartiets förslag doftar hårdare tag och bygger på krav neråt i stället för ansvarstagande i toppen.