Häromdagen meddelade regeringskansliet att man avser inrätta ett särskilt apoteksstöd i glesbygd som den som har ett apotekstillstånd att bedriva apoteksverksamhet kan söka. Äntligen har man även på den borgerliga sidan insett att privatiseringen av apoteken lett till konsekvenser i glesbygd och att den grundläggande samhällsservice som medicinförsörjning ändå är, riskerar att haverera när de privata aktörerna drar sig tillbaka med hänvisning till bristande lönsamhet.
Visst är det bra när man kan lägga prestigen åt sidan och rätta till de fel som uppstår. Men det skrämmande är att dessa konsekvenser på intet sätt är okända. Var och en som kan lägga ihop ett och ett och få den summan till två kunde med lätthet räkna ut att privata aktörer inte är beredda driva olönsamma apotek i glesbygd. Den formen av altruism går liksom inte hand i hand med vinstdrivande företag. Detta påtalades också när regeringen lanserade idén om en omfattande apoteksprivatisering. Men Göran Hägglund och den övriga regeringen slog dövörat till. Kanske var de ideologiska skygglapparna alltför effektiva för att ta hänsyn till detta, och att man var beredd att offra apoteksverksamheten i glesbygd på privatiseringarnas altare.
Den privatisering av apoteken som var ett av regeringens stora ideologiska flaggskepp skulle leda till förbättrad service, priserna skulle sjunka och nya apotek skulle öppnas. Allt skulle bli bättre till en lägre kostnad. Och visst är det så att reformen till stora delar varit lyckad i befolkningstäta områden där kundunderlaget är stort. I Stockholm kan man nästan springa på ett apotek i vartannat gathörn. Där är öppettiderna också på många ställen betydligt mer generösa än tidigare.
Men inte ens där har reformen blivit så lyckad som förväntad. Många kunder vittnar om ett bristande utbud av receptbelagda mediciner och att man får springa på flera apotek innan man får tag på rätt medicin. Eftersom det är olika aktörer som bedriver apoteksverksamhet så kommunicerar man på många håll inte heller med varandra. Kunden får helt enkelt jaga vidare. Detta är i sig ingen överraskning. Det är inte på det receptbelagda sortimentet som de stora pengarna finns att tjäna.
Från de privata aktörerna knorras det dessutom över allt för låg ersättning från staten för hanteringen av de receptbelagda medicinerna. Krav på höjd ersättning har hörts. Så det glesbygdstöd som nu införs i apoteksvärlden är kanske bara första exemplet på nya stödformer, eller höjningar av befintliga stöd, som krävs för att hålla de privata aktörerna tillräckligt nöjda för att apoteksreformen ska fungera på det sätt som regeringen tänkte. Den eftertankens kranka blekhet som nu drabbat regeringen kan mycket väl komma att efterföljas av fler liknande anfall. Vi får bara hoppas att regeringen håller koll så att apoteksprivatiseringen som skulle skära ner samhällets kostnader för apoteksverksamheten och samtidigt höja servicegraden i slutändan leder till högre kostnader och sämre samhällsservice. Det vore direkt pinsamt för regeringen, och mycket tragiskt för medborgarna.