Jag tänker mycket på Oscar nu. Hur kände han sig när han sattes på båten till ett främmande land? Hur var det att komma fram – hur bemöttes han där? Han var 14 när han skickades iväg, nyss konfirmerad. Hur kunde hans familj skicka iväg honom? Hade han något val? Vilka umbäranden låg bakom?
En del har jag genom åren fått fram om Oscar men inga samstämmiga uppgifter. Enligt vissa uppgifter år sattes hand 1912 på båten från Göteborg till USA. Han var ett ensamkommande barn, en båtflykting som anlöpte Ellis Island i New York, ankomstplatsen för många som sökte sig till USA. Hans namn står ingraverat bland 700 000 andras på muren som är gjord till immigranternas minne.
Hans öde aktualiseras nu, inför den situation med ett stort antal barn och unga som kommer till Sverige. Och jag tänker att så många av oss har personer och situationer i vår bakgrund, i vår familjehistoria, som liknar dagens situation.
Bland de släktingar, däribland Oscars syskon, talades det aldrig om honom. Han suddades helt ut. Jag fick kännedom om honom först i början av 1990-talet. Då dök en släkting till honom upp i mitt liv och hon kunde ge mig en del uppgifter. Frågan var så känslig att min farmor vägrade träffa den tillresta sysslingen Sue Davidson som bor i Seattle i delstaten Washington.
Enligt Sue förlät Oscar aldrig sin familj i Sverige för att de skickat iväg honom på vad han såg som en plågsam tillvaro under slavliknande förhållanden. Han hamnade på ett jordbruk i Illinois, hos några, troligen släktingar som kommit till USA under tidigare flyktingvågor. Så småningom flyttade han till Chicago och startade en mindre snickeri- och möbelfirma. Han fick en son, som i sin tur fick två döttrar, en av dem är Sue. Enligt henne blev Oscar som gammal bitter över att hans familj aldrig låtit höra av sig. Han fick klara sig själv. Men han var också stolt över att han trots allt klarat sig hyggligt.
Jag pressade farmor på varför Oscar skickats iväg. Hennes korthuggna svar löd att det var ont om jobb i Småland. Familjen var fattig. Farmor själv började arbeta på en torvmosse i tioårsåldern. Senare blev hon piga.
Jag vet egentligen inte varför det var så laddat att Oscar skickades iväg. En spekulation är skam. Skam över fattigdomen, över att familjen inte kunde hålla ihop. Det förstärktes när hennes man tog livet av sig 1956. Han gick till jobbet på kullagerfabriken SKF den 14 mars men kom aldrig hem igen. Han efterlystes och efter en tid hittades han i Göta älv. Av släktingar till farfar har jag fått veta att farmor anklagades för att hon inte kunnat rädda honom. Ännu en trasig familj. Inte ens under goda tider i Sverige hade hon det särskilt bra.
Jag kan förstå min farmors bitaihop-strategi inför en livssituation med fattigdom, tragiska separationer, självmord och anklagelser. Där fanns inte plats för vare sig självömkan eller sammanbrott. Inte för eftertanke och inte heller för försoning. Livet tvingade sig helt enkelt vidare.
Ekon från detta mitt förflutna ackompanjerar dagens berättelser om människor på flykt. Såriga, sorgliga berättelser. Desperation. Längtan efter fristad, frihet, lugn. Vi kan ge detta. Det är vårt öde.