Men om det är samma mängd kunder finns det ju ingen anledning att anställa fler. Redan tidigare har givetvis en restaurang haft så många anställda som den behöver för att driva verksamheten. Och eftersom väldigt få driver restauranger som välgörenhet finns det inte heller någon anledning för restaurangägaren att anställa flera.
Då finns förstås argumentet att restaurangerna kommer att sänka priserna och att vi därmed kommer att flockas till restaurangerna i aldrig förut sedda skaror. Det kanske blir så. Det är inte särskilt troligt, men det är möjligt att McDonald’s prissänkning på Big Mac & Co med fem kronor kommer att få oss att vräka i oss hamburgare så mycket oftare än vi gör i dag.
Men då kommer kruxet. Det är ju samma påse pengar vi har att konsumera. Vilket innebär att en ökad konsumtion av hamburgare kommer att leda till en minskad konsumtion av något annat. Vilket med samma logik som att momssänkningen ger nya jobb i restaurangbranschen innebär att jobb i andra branscher försvinner.
Det handlar helt enkelt om att flytta runt på konsumtionen och eventuellt jobben, inte skapa ny konsumtion eller nya jobb. Frågan är vem det är som tjänar på det?
Sedan årsskiftet har inte bara restaurangmomsen sänkts. Flera stora snabbmatskedjor har även i stort uppslagna reklamkampanjer hyllat skattesänkningen, aviserat att de ska sänka priserna och anställa flera. På brickunderläggen på Max kan man läsa hur företagets vd berättar att de "kan sänka priset med 140 miljoner kronor bara i år" vilket i sin tur ska leda till att de "kan nyanställa cirka 150-250 personer".
Men det finns skäl att titta närmare på dessa siffror. Varje jobb som Max hävdar sig skapa kostar mellan 560 000 och 93 000 kronor i förlorade skatteintäkter. Dessutom framgår det inte om dessa nyanställningar är heltidsanställningar eller, som är ganska vanligt på hamburgerrestauranger, deltidsanställningar och är det arbetstillfällen som ska tillkomma utöver de som hade anställts i alla fall vid en planerad expansion? Enligt företagets hemsida har man 3 000 anställda fördelade på 79 restauranger. Det innebär knappt 38 anställda per restaurang. Om Max liksom förra året öppnar åtta nya restauranger kommer dessa nyetableringar att äta upp samtliga nyrekryteringar med råge. Och i så fall, går ju argumentationen om nya jobb som ett resultat av skattesänkningen upp i rök.
De stora hamburgerkedjorna tillhör onekligen en bransch som har tjänat på den moderata politiken under de senaste fem åren. Men frågan är om vi som samhälle har tjänat på de skattesänkningar som verkar i det närmaste specialskrivna för företag som McDonald’s och Max?
Redan förra hösten konstaterade regeringens finanspolitiska råd att regeringens sänkning av arbetsgivaravgiften för ungdomar inte hade haft önskad effekt. Trots att den kostade 16 miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter gav den knappt någon effekt på ungdomsarbetslösheten överhuvudtaget. Men McDonald’s som är en stor ungdomsarbetsgivare tjänade enligt uppgift 140 miljoner kronor på den sänkningen under 2009. Om alla nyanställningar som företaget gjorde det året var ett resultat av sänkningen av arbetsgivaravgiften kostade varje jobb 350 000 kronor i uteblivna skatteintäkter.
Enligt Finansdepartementet kommer momssänkningen att innebära cirka 5,4 miljarder kronor i minskade skatteintäkter och enligt Anders Borg - som onekligen är part i målet - 3 500 nya jobb. Om detta skulle vara korrekta siffror skulle det innebära att varje ny restauranganställd skulle kosta över 1,5 miljoner kronor i uteblivna skatteintäkter.
För dessa pengar skulle man kunna anställa 10 000 lärare eller sjuksköterskor. Det skulle också enligt Trafikverket vara mer än tillräckligt för att göra de investeringar i järnvägsinfrastrukturen som krävs för att kunna upprätthålla dagens kapacitet. Om det inte sker kommer den att bli ännu sämre. När man dessutom kan konstatera att den samhällsekonomiska kostnaden för försenade och inställda tåg under 2010 landade på drygt 5 miljarder känns förhoppningarna om billigare hamburgare ganska verklighetsfrämmande.
Regeringen fortsätter att huvudlöst kasta bort pengar på skattesänkningar som omöjligt går att räkna in genom minskad arbetslöshet eller ökad tillväxt. Det kanske är dags att ifrågasätta Anders Borg som helgonförklarad statskamrer och istället fråga sig vem det egentligen är som tjänar på regeringens politik? Inte minst debatten om hemliga bidrag till den moderata partikassan öppnar för spekulationer när en viss bransch på ett så uppenbart sätt gynnas av regeringens politik.