Att avdankade politiker skriver memoarer är inget överraskande. Maud Olofsson bryter ingen ny mark genom att publicera sina memoarer. Däremot är det ovanligt att de kommer så snabbt efter avslutat värv. Vid en första anblick är det än mer anmärkningsvärt med tanke på den öppenhjärtighet som hon uppvisar när det gäller att beskriva de interna bråken mellan henne och de andra alliansledarna. Regeringen Reinfeldt sitter trots allt kvar i Rosenbad och man kan tänka sig att Maud Olofssons memoarer inte tas emot med öppna armar i dessa kretsar.
Maud Olofsson har mer eller mindre levt hela sitt liv inom Centerrörelsen. Hennes hjärta brinner verkligen för partiet och dess väl och ve. Det finns därför all anledning att fundera över vilka motiv som hon kan ha för att publicera boken redan – under inledningen av valrörelsen 2014. Maud Olofsson har alltid varit, och är fortfarande, en strateg av stora mått. Alltså finns det med största säkerhet också en strategi bakom valet av tidpunkt för publiceringen.
Centerpartiet befinner sig i kraftig motvind. Det lyft som man hoppades på när Annie Lööf tillträdde har fullständigt uteblivit. Partiet är avsevärt mycket svagare nu än när Maud Olofsson lämnade rodret i partiet. I de flesta opinionsundersökningar halkar partiet ner under fyraprocentsspärren och de gånger man lyckas kravla sig upp ovanför denna magiska gräns är det endast med nöd och näppe man klarar det.
Det är därför inte helt fel för Centerpartiet med den draghjälp som Maud Olofssons bok nu kan ge. Beskrivningarna av de interna bråken inom alliansregeringen mellan Olofsson och de övriga partiledarna handlar nämligen om Centerpartiets egna profilfrågor. Genom att sätta fokus på de stridigheter som förekom och genom att sätta bilden av att de var de övriga allianspartierna som körde över partiet i dessa frågor försöker nog Olofsson skjuta över skulden för de egna misslyckandena på de andra alliansledarna. På så sätt vill hon nog sätta bilden av ett Centerparti som verkligen stred för utbyggnad och underhåll av järnvägarna, som stred för utbyggnad av vindenergi och som ett parti som tog strid för landsbygdens villkor.
Tidpunkten för memoarsläppet gör att Maud Olofsson till mycket stora delar kommer att få stå oemotsagd. I alla fall för tillfället. Fredrik Reinfeldt, Jan Björklund och Göran Hägglund sitter närmast med fjättrade händer. Går man ut och bemöter Maud Olofsson så blir sprickorna inom alliansen än mer uppenbara. Det lär man inte riskera. Den nuvarande Centerledaren Annie Lööf har ingen anledning att oroa sig över några negativa konsekvenser kopplade till Olofssons bok. I stället får hon ytterst välkommen draghjälp när det gäller att profilera Centerpartiet och dess hjärtefrågor.
Det är bara att beundra Maud Olofssons fingertoppskänsla. Hon är fortfarande en politisk räv som verkligen vet hur slipstenarna kan dras. Och Annie Lööf behöver all den hjälp hon kan få. Frågan är bara om det kan ge Centerpartiet och Annie Lööf den skjuts framåt som partiet och dess partiledare är i så desperat behov av.