Mätbara och snabba resultat

Piteå2010-06-02 06:00
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Det svenska biståndet har under lång tid varit ett av Sveriges stoltaste flaggskepp. Att upprätthålla enprocentsmålet var länge en självklarhet för varje regering, oavsett partifärg. Så är det inte längre. Den berömda svenska solidariteten med fattiga länder är inte längre lika given.
När den moderatledda regeringen tillträdde hösten 2006 blev Gunilla Carlsson (M) biståndsminister. Gunilla Carlsson slog tidigt fast: "Som biståndsminister har jag ett dubbelt ansvar. Dels gentemot de enskilda människorna i våra samarbetsländer, dels gentemot våra egna skattebetalare. Sveriges bistånd ska göra skillnad där det behövs allra mest." Samtidigt slog hon också fast att hon hade som mål att reformera det svenska biståndet. Detta kopplade hon till den sista meningen i citatet ovan. "Biståndet ska göra skillnad där det behövs allra mest." Biståndsminister Gunilla Carlsson byggde även på förutsättningarna för en ny reformerad biståndspolitik med att biståndsinsatserna ska användas där de ger mätbara och snabba resultat. Denna moderata hållning är på intet sätt ny. Det svenska biståndet har under lång tid ifrågasatts från moderat håll. Skillnaden numera är att de övriga borgerliga partierna endera försvagats så att de inte kan stå emot det moderata trycket i denna fråga, eller anpassat sig till den moderata hållningen. Den borgerliga tankesmedjan Timbro har länge kritiserat det svenska biståndet. Sammantaget verkar den dominerande borgerliga synen på biståndet vara att det gått till korrupta och icke-demokratiska stater och således i slutändan hamnat i fel fickor. I vissa fall kan säkerligen kritiken vara befogad men revisioner av det svenska biståndet visar ändå att den stora merparten biståndsmedel används till de syften som angetts.
Frågan är ju bara hur biståndsministern tänker sig att biståndet ska fungera. I de fattigaste och/eller minst demokratiserade länderna ger biståndet sällan mätbara och snabba resultat. Där måste arbetet vara långsiktigt och bedrivas på flera fronter samtidigt. Det kan handla om att bygga upp ett lands grundläggande infrastruktur, bygga upp fungerande samhällsstrukturer, lära befolkningen läsa och skola människor i demokratiskt tänkande. Hur ska detta kunna resultera i snabba resultat? I många fall är det i de regioner där människor är allra mest utsatta som de mätbara och snabba resultaten blir små eller uteblir helt. Processen går långsamt då mycket måste förändras innan en reell utveckling kan komma till stånd. Är det Gunilla Carlssons mening att Sverige ska vända dessa människor ryggen?
En annan fråga är hur regeringen anser att effekterna av biståndet ska mätas? Och på vilka grunder ska prioriteringar sedan göras. Ska ett läsutvecklingsprojekt i en region med hög analfabetism ställas mot ett vägbygge? Ett annat problem är ju hur resultaten ska mätas när Sverige är med som delfinansiär? Har Gunilla Carlsson tänkt på det? Vad blir då de mätbara och snabba resultaten för svensk del? Det som händer är att Gunilla Carlsson och den moderatledda regeringen håller på att köra den svenska biståndspolitikens anseende i botten. Effekterna av de reformer Carlsson utmålar kommer att bli att Sverige mister sin position som ledande progressiv biståndsnation. Det enda som blir kvar är ett hårt regeringsstyrt Sida som kommer att satsa biståndspengar betydligt mer kortsiktigt än nu. Det kommer de allra fattigaste och mest utsatta människorna att få betala priset för. Det är den bistra sanningen.
Läs mer om