En av Karl Marx viktigaste poänger var att samhällsstrukturer tenderade att bromsa människors utvecklingskraft.
Det finns spärrar som håller tillbaka folks möjligheter att förändras till det bättre.
Eller som vi skulle uttrycka det i dag, med modern managementprosa: Humankapitalets potentialer att växa är oändliga.
Men den rådande samhällsordningen gjorde att människor – istället för att fritt utvecklas – krymptes till en inskränkt ynklig yrkesroll.
Det var människors sätt att skaffa sig bärgning låste fast dem i en identitet. Metoden vi använder för att ordna överlevnaden tenderar nämligen att skapa en bestämd verklighetsuppfattning. För jägaren och samlaren blir tillvaron en fråga om bytesdjur och växtbestånd. För bonden är den ständiga frågan om jordens beskaffenhet och när vädret tillåter skörd.
Priset för att kunna existera blev ett slags mentalt fängelse.
Men i framtiden skulle denna inlåsning upphöra, hoppades Marx. Det skulle snart bli möjligt för alla, skrev han, ”att göra det ena i dag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare, herde eller kritiker.”
Det var således en människa som kunde odla många olika roller som Marx ställde som ideal. En människa som är mångsidig och inte en förutbestämd varelse, vars öde vi kan veta i förväg.
Människan hade således många olika möjligheter. Och då blir det svårt att i förväg bestämma vad som är det goda livet. Det måste var och en utveckla själv.
Människans öde är således att utforska våra livspotentialer. Eller snarare, poängen med socialismen är att införa det som kallas ”frihet”. Inte bara formellt, utan också skapa möjligheter att faktiskt utöva denna.
Socialism är helt enkelt en schysst chans för alla att förverkliga sina livschanser. Och, föreställde sig Marx och hans efterföljare, detta går inte att uppnå utan att den kapitalistiska samhällsordningen upphävs.
På den punkten kan vi dock konstatera att Marx hade fel. Friheten att söka sig själv har införts i den kapitalistiska välfärdsstaten av svensk typ. Här har multipersonligheten blivit möjlig.
Nästan alla politiska partier har någon form av självförverkligande som ideal i sina program. Och de ser som sitt uppdrag att bekämpa ”trösklar” för människors fria utveckling.
Det finns dock politiska krafter som vill tvinga in människor i antingen den gamla hederliga folkhemsgemenskapen, som på 1900-talet, eller i någon ny slags gemenskap som gör att individerna smälter samman i en solidarisk organism.
Här har socialdemokratin sitt uppdrag. Att formera en vision om ett samhälle utan bestämda mål för människor. Och bekämpa kollektivisterna.
Bäst görs detta genom att just nu lyssna på David Bowie. Han förkroppsligade ett ideal utan bestämt mål. Det gäller att hela tiden utvecklas. Tills döden kommer ikapp.
Något socialdemokratin borde reflektera över.