Marknadsfundamentalism
Detta är en ledarkrönika. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Trots detta höjs röster inom högern, inte minst i de politiska ungdomsförbunden, som öppet gör gällande att sänkta ungdomslöner och begränsade rättigheter för unga på arbetsmarknaden skulle vara en lyckosam strategi för att bekämpa ungdomsarbetslösheten. Det förblir gåtfullt för mig hur de får det till att otrygghet på arbetet och försämrade levnadsvillkor för unga skulle kunna betraktas som en landvinning. Vidare är det inte mer än en illusorisk retorik att påstå att ungdomsarbetslösheten skulle bero på ungas löneanspråk eller krav på anställningstrygghet. Unga har redan i dag de absolut sämsta villkoren på arbetsmarknaden och de i särklass lägsta lönerna. Det är i själva verket ett uttryck för en ambition att gradvis försvaga den svenska modellen, trots att det vid en djupare analys blir alldeles uppenbart att det snarare är sprickorna i den svenska arbetsmarknadsmodellen som måste tätas för att åstadkomma en förbättring av situationen för unga i arbetsför ålder.
Regeringens angrepp mot den jämlika arbetsmarknadsmodellen har hittills varit diskreta och "det nya arbetarpartiet" har varit taktiskt lågmälda och skamset undflyende vad gäller att stå till svars för de reformer som vanställt balansen på arbetsmarknaden. Däremot har Centerpartiet profilerat sig som tydligt antifackliga och pläderar för inskränkningar av anställningsskyddet och restriktioner i fackens påverkansmöjligheter. Maud Olofsson gör politik av att sätta en mönstergill blandekonomisk modell ur spel.
Möjligen är centerns löjeväckande utspel mot facket en täckmantel för att skifta fokus från vad regeringen verkligen har genomfört. A-kassan har slagits i spillror genom sänkta ersättningar och en tredubbling av kostnaden för medlemskap. Detta har medfört att 500 000 lämnat a-kassan varav 200 000 som på grund av regelförändringar inte längre omfattas av försäkringen. Skarpa tidsgränser har, av politisk illvilja, införlivats i sjukförsäkringsreglerna med konsekvensen att tusentals sjuka i behov förlorar sin ersättning. Arbetslivsinstitutet har lagts ner och anslagen till arbetsmiljöinspektionen har dragits ned kraftigt. Semesterlagen har urholkats och arbetsskadade och långtidssjuka har berövats rätten till semesterersättning.
Sverige har på hundra år gått från att vara ett av Europas fattigaste länder till en spirande välfärdsstat. Det tog avstamp i en politik som lade låglönestrategin åt sidan, beredde väg för det fackliga arbetet, befäste grundläggande arbetsrättigheter och tog strid för rätten till drägliga löner. Den situation som var i Sverige innan dess är att likna med de förhållanden som råder för arbetare i Kina i dag. Det är föga eftersträvansvärt. Låglönestrategin är ingen framkomlig väg för att uppnå en beständig social utveckling. Att man riktar den mot unga är bara en förevändning för att gradvis underminera hela den svenska modellen.