En av mina hjärtefrågor är den grundläggande samhällsservicen och då speciellt utifrån glesbygdsperspektivet. Jag har bland annat debatterat mobiltelefonitäckningen massor av gånger med ansvariga ministrar i den borgerliga regeringen. Svaren är deprimerande och enformiga. Oavsett vad det är vi debatterar så är svaret detsamma - det är marknadskrafterna som ska fixa det, släpp konkurrensen fri, så sköter marknaden resten.
Men marknaden tar inget ansvar, inte för samhällsservicen, inte för vården och inte något annat som är i vårt gemensamma intresse. Dess drivkraft är att tjäna pengar åt sina ägare genom att utföra tjänster eller sälja produkter. För mig känns det trist, när jag som medborgare förminskats till att endast vara en kund, som ska agera på en marknad. En kund som förpassats till tystnad på läktaren när våra gemensamma intressen och vårt gemensamma samhällsbygge säljs ut och plockas ner, samtidigt som lovsångerna över marknaden tar till brösttoner.
Den här gången handlade min kammardebatt om apotekens vara eller icke vara i glesbygd. Om effekterna efter utförsäljningen av Apoteket AB verkligen blev som det var tänkt. Hur blev det med tillgängligheten och de lägre priserna på mediciner som borgarna angav som ursäkt när apoteken såldes ut. Jag vet att det finns många människor som står med privatiseringskvittot i handen, som inser att det varken blev bättre eller billigare mediciner.
Jag debatterade detta med socialminister Göran Hägglund för någon vecka sedan. Jag måste med sorg i hjärtat konstatera att glesbygdsperspektivet saknas och att ministern hela tiden återkommer till att tillgängligheten visst blivit bättre. Ja, så är det kanske för människor som bor i våra städer. För där går att springa på ett apotek i var och vartannat kvarter. Men även där är det tveksamt om det blivit lättare och enklare att få tag på sin medicin. Många människor vittnar om krångel och väntetider även i våra städer.
Nu till halvårsskiftet försvinner kravet att apotekstjänster ska upprätthållas i glesbygd, vad innebär det undrade jag i debatten? Men ministern svarade bara att det kunde jag läsa i ägaranvisningarna till Apoteket AB i slutet av april. Vad är det för svar? Det är inget svar konstaterar jag, annat än arrogant och oförskämt. Det är inte underligt att människor som bor i glesbygden blir upprörda. Eftersom det inte går åt rätt håll, trots blomstrande företag, nya arbetstillfällen och med en befolkning som alltid kavlar upp ärmarna och kämpar på.
Det är inte rättvist det som nu sker!
Jag kan inte låta bli att fundera över om den borgerliga regeringen känner något politiskt ansvar för glesbygden i allmänhet och i det här fallet när det handlar om läkemedelsförsörjningen? För om de gjorde det så borde svaret på min fråga vara, att självklart ska vi försäkra oss om att människor som bor glesbygd har tillgång till ett apotek. Hur svårt kan det vara att ta politiskt ansvar för hela landet och för hela befolkningen?
Politiken går åt fel håll för glesbygden. Ett tydligt tecken är att ministrar inte ens engagerar sig i våra viktiga frågor. Tyvärr är jag rädd att det kommer att fortsätta att gå åt fel håll så länge regionalpolitiken och glesbygdspolitiken alltid ska stavas marknadskrafter och ansvar stavas profit.