Det gör ont att förlora val. Därför blir det också förståeligt att förra årets valnederlag för socialdemokratin kom att följas av en period av inåtvänt arbete med självkritik och jakt på syndabockar. Det har varit en smärtsam men förmodligen oundviklig process. Med helgens partikongress som avstamp är det nu tid att vända blicken framåt.
Vi har viktiga framtidsuppgifter att ta itu med för att bli ett parti som väljarna vill göra sällskap med för att forma framtiden efter nästa val. Vi kan inte veta i dag vad som kommer att röra sig i väljarnas sinnen 2014, men vi vet att Sverige då är ett annat land än när vi senast vann ett val 2002.
Väljarna är bättre utbildade, bättre orienterade om världen och mer beresta och språkkunniga. De är bättre på att tillgodogöra sig den nya teknikens möjligheter till ett bättre liv och till ett mer produktivt näringsliv. Sådana väljare är rörligare och ställer högre krav på oss politiker än tidigare. Vi socialdemokrater måste möta detta med en framtidsinriktad samhällsanalys och politik.
Ett viktigt område gäller synen på hur vi använder marknaden. Marknaden har sen länge tagit allt större plats i våra liv, ofta som följd av politiska beslut om avregleringar och konkurrensutsättning. För mig är detta en viktig och ofta positiv utveckling som bidragit till effektivitet och tillväxt, som flyttat makt från producenter till konsumenter och gjort våra liv bättre. Men inte alltid har det blivit som vi tänkt oss. Vintern i en fragmenterad järnväg där ingen tar ansvar för resenären, oändliga alternativ med obegriplig matematik i pensionssystemet, konkursade skolor utan behöriga lärare, geschäft och bedrägerier i den viktiga verksamheten med assistans till funktionshindrade är bara några exempel. Dessutom har tillkommit de borgerliga ideologiska fördyringarna genom privata apotek och bilprovare.
Vi behöver vässa vår syn på marknaden som redskap så att vi kan använda den effektivt där den är en bra tjänare. Jag tror det måste innebära betydligt mer omfattande verksamhet med utvärdering och kvalitetskontroll, mer auktorisation och prövning av lämplighet hos dem som skall anförtros viktiga välfärdstjänster. Här har vi varit för slappa, kanske till och med godtrogna. Men återgång till reglerade marknader för banklån, taxi och inrikesflyg tror jag inte alls på.
Vi måste också bli vassare på att sköta de verksamheter som är och skall förbli offentligt ägda. Ägarrollen är central i en marknadsekonomi och staten måste bygga vidare på sin roll som stark och långsiktig ägare för att också bidra till tillväxt och utveckling i landet. Här har vi anledning till självförtroende, Nordea och Vin & Sprit är exempel där statens långsiktiga ägande varit avgörande för att skapa framgångsrika företag som slagit sina privata konkurrenter trots restriktioner om bonusar och marknadsföring. Men det gäller också järnväg, sjukhus, och andra för människors vardag viktiga verksamheter.
När offentlig verksamhet visar brister är inte alltid privatisering ett självklart val, lösningen kan också vara skärpta krav på utveckling av dess organisation och kvalitet. Vi skall aldrig acceptera lägre krav på offentliga verksamheter, men inte heller tro att allt blir mer effektivt i privat regi. Men ibland kan verksamheterna utvecklas bättre på börsen eller tillsammans med andra företag än hos staten, då är inte ägandet någon helig ko för mig.
Marknaden är varken monster eller frälsare, utan ett redskap. Men den som använder kraftfulla redskap behöver ibland starka nypor.