Hur ser vi egentligen på människor? Personer i vår omgivning? Oss själva? Hur ser vi till att människor får det de behöver, det mest grundläggande för att vi ska må bra? I skolmiljön har det fullständigt kollapsat. Ungdomar lär sig att deras värde sitter i deras prestationer, samtidigt som samhället ställer omöjliga krav på vad som räknas som en prestation. Det är ingen hemlighet att ungdomar mår sämre, att människor blir utbrända tidigare och att vi behandlar personer som konsumtionsvaror. Samhället äter upp människorna.
Vi tror på rättigheten till de mest grundläggande behoven för vår överlevnad, ändå är skolmat än mer näringsfattig för att spara pengar. Ingen lär sig värdet av sömn och trygghet är ingenting vi längre kan räkna med. Trygghet är en lyxvara. Trygghet i den form att vi kan trivas i vår omgivning, känna oss säkra, sedda, bekräftade. Tryggheten att veta att vi räknas som vi är oavsett. Det är ingen självklarhet, men vi påstår att alla har den rättigheten. Ändå respekterar inte människor varandra, tar inte hand om varandra.
Allt eftersom skolan fokuserar mer på standardiserade tester, tack vare Major Björklund, glöms personerna som gör dem bort. Medveten närvaro, livskunskap, konflikthantering, känsloreglering, validering är alla viktiga element för att vi ska må bra och klara av de problem vi ställs inför i livet. Ändå viftas det bort som flumskola. De äldre generationerna klagar på att ungdomar saknar respekt, utan att se det faktum att ungdomar respekterar inte ens sig själva, sina egna behov och gränser. Vi lär barn att ständigt pusha gränserna, nå lite längre, lite snabbare och att jobba förbi de behov som finns. Sova kan man göra när man är död, säger många. Vi glömmer människan bakom tester, mallar, system.
Det behövs en mjukare skola, inte bara för eleverna, utan även för lärare och annan skolpersonal. Det behövs därför att skolan och samhället fostrar en framtida generation utan respekt eller medkänsla. Då kommer det också att bli medborgare utan respekt eller medkänsla. Hänsyn och trygghet är ingenting självklart och människor kan inte fungera när grundläggande behov förbises. Vi skapar omöjliga förutsättningar för skyhöga mål och gör livet till en kamp. Med det alltmer individualiserade samhället så kommer vi snart inte ens fungera tillsammans i det kollektiv som är vårt samhälle, vår värld. Ja, det låter flummigt. Det är det inte. Inte egentligen. Det kommer bara ner till frågan hur vi behandlar oss själva och våra medmänniskor och var vi har lärt oss det. Det börjar hemma, sedan skolan och till sist arbetsplatsen. Vi lär oss jobba, vi lär oss profilera oss själva, men aldrig lär vi oss hur vi tar hand om oss själva, eller varandra för den delen.