Människan och naturen I
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Men nu för tiden fruktar vi inte längre för vilddjur, fimbulvintrar, hungersnöd eller rysshärjningar. Kampen för tillvaron har flyttat upp ett par snäpp i komplexitet. Nu strider vi mot elaka virus, som angriper oss själva såväl som våra datorer. Vi dånar om strömmen är avstängd några dygn och förväntar oss att svensk sjukvård ska dyka upp med räddningshelikoptrar om vi på andra sidan jordklotet hamnar i en flodvåg.
Livet är alltjämt en kamp, men av ett annat slag. Förr var människor själva direkt involverade i näringsproduktionen. Det var nödvändigt för överlevnaden att veta hur maten kommer från skogen eller åkern eller ladugården till tallriken och magen. Folk levde nära inpå livsmedelsprocesserna.
Men i dag är detta något som sköts fjärran från vår vardag. Mat levereras av anonyma krafter till butiken och vi behöver egentligen inte röra vid käket förr’n vi tagit ut mikrougnstallriken och börjar äta. Då börjar också romantiska föreställningar om naturen att växa fram. Djuren förvandlas medvarelser.
Miljöintresset har därför lyckats pressa fram lagstiftning som stundtals sätter människans intresse efter djurens. Exempelvis i kampen mellan fiskaren och säl tog politiken fordom ställning för människan mot djuret. Sälarna skulle bekämpas, fisken reserveras för människor. Nu har sälarna uppgraderats till högre värde än yrkesfiskaren, som fått slå igen verksamheten.
Och det finns förslag om lagstiftning som ska förbjuda folk att hålla djur ensamma. De måste ha sällskap för att kunna bli harmoniska. Motsvarande förslag till lagstiftning för människor finns dock inte.
När jag på senare tid läst lite om vargfrågan har jag slagits av att här har vi en gammal kvarleva från den tid när människan levde i nära konfrontation med naturen och därför lärde sig att frukta och hata de odjur som konkurrerade om matbitarna.
Men vi kan också se något annat. Nämligen att människor i glesbygd aldrig egentligen helt känt sig hemma i det moderna samhället med sina komplexa beslutsprocesser, juridiska spetsfundigheter och verklighetsfrämmande föreställningar hos storstadspolitiker.
Men förr förväntades lantlivet vara enklare och mer primitivt än vad tätorterna kunde erbjuda. I sta’n hade de en massa moderniteter som inte fanns på landet, och lika bra var väl det. Men i dag är inte glesbygdsborna lika fördragsamma. De kräver lika service som andra. Ha samma standard som i stan. I princip samma utbud av varor, välfärd och vardagsservice. Samma trygghet, samma slags liv.
De som däremot valt att bo i storstäderna klagar å sin sida på att det byggs för mycket, att vägarna slukar grönområden och luften blir förorenad. Och kräver mer av lantliga inslag.
En lösning kunde ju vara att alla som vantrivs med lantlivets brister och avundsjukt blickar på den höga servicenivån som råder i städerna, bytte med stadsbor som klagar över att det finns för mycket folk och för lite grönytor.