Mona Sahlin är på många sätt en annorlunda politiker. Hon har på många sätt varit en outsider både inom politiken och utanför det politiska rummet. Det är nog det som gjort Mona Sahlin till den speciella person hon är, och fått henne att våga prioritera annorlunda än många andra. I grunden har det både utmanat och skrämt makteliten i det svenska samhället, och det är en av förklaringarna till att Mona Sahlin inte fick chansen att bli historisk som Sveriges första kvinnliga statsminister.
Jag lärde själv känna Mona Sahlin under den tid hon mer eller mindre var persona non grata i den svenska politiken. Det var i slutet av nittiotalet på en Pridefestival. Det måste nog till och med ha varit på den första år 1998. Det var i alla fall innan det hade blivit flashigt, trendigt och inne för politiker av alla valörer och kulörer att vara med på Pridefestivalen och visa sitt stöd för hbt-rörelsen. Hon kom till Tantolunden, enkel och chosefri, och visade sitt stöd i praktiken. På något sätt så var det som om mötet mellan hennes eget utanförskap och vårt utanförskap i samhället gjorde förståelsen så mycket lättare. Men för Mona var det inget konstigt att ställa upp för hbt-världen. Det handlade helt enkelt om människosyn, om rätten till människovärdet och om att kärlekens värde inte avgörs av om man älskar någon av motsatt kön eller någon av samma kön.
På den avskedsfest som hölls för en tid sedan höll Åsa Petersen, Luleå, ett fantastiskt tal till Mona Sahlin som fångade det som många känner inför Mona, och det vill jag dela med er. Åsa sade:
"Det var något där med rättvisan. Det som inte handlade om ekonomi, utan det som kan vara klass, kön, etnicitet, sexuell läggning eller att man har något annat i sitt liv som är litet annorlunda än normen, exempelvis att man stammar. Och det där skavde liksom i mig. Jag kände att socialdemokratin är inte riktigt hel. Och så började jag skriva motioner om homoadoptioner. Och så kände jag mig lite pinsam, för jag var den första som gjorde det i mitt SSU-distrikt. Så det blev lite så här: Men Åsa, de är inte normala. Och då kände jag att jag är inte heller normal. Men det finns någon i socialdemokratin som tycker att det här är lika viktigt som jag gör och hon heter Mona Sahlin. Så var det.
Så även om du har blivit partiledare, och liksom den högsta sossen som vi har, så har du alltid varit en outsider för mig därför att du har angripit socialdemokratin utifrån, du har gjort en socialdemokrati som är mycket, mycket helare än vad jag någonsin, någonsin, trodde. Det är du som har fått alla oss som inte riktigt är normala att känna oss hemma, och inte bara att känna oss hemma som att vi är värda lika mycket eller har samma existensberättigande, utan också att det är så viktigt, att det är en lika viktig fråga som någon annan. Och jag står här idag och jag tänker att socialdemokratin, eller inte bara socialdemokratin, utan hela samhällsdebatten i Sverige inte varit lika hel utan dig. Det hade inte varit lika hela människor, Mona.
Jag är så himla imponerad av dig och jag kommer alltid att vara det, för att du har visat att det handlar inte bara om ekonomi, det handlar bara inte om klass. Det är kön, etnicitet, sexuell läggning, funktionshinder. Allt det där som är människan, för alla människor har det inom sig. Det är det som du har visat. Du har i hela din gärning pratat om hela människan. Och det har gjort mig stolt över dig, och stolt över socialdemokratin. För det tycker jag att du är en stor, stor, ideolog. Och för det vill jag säga tack."
Åsa fångade med dessa ord något av Mona Sahlins storhet både som politiker och som människa. För en sann socialdemokrat handlar det om att ställa sig på den lilla människans sida i kampen mot orättvisor och förtryck. För många har Mona Sahlins engagemang i hbt-frågorna blivit till ett rött skynke och har säkerligen på många sätt bidragit till det motstånd hon mött under sin politiska gärning. Det har kommit att skymma mycket av det andra goda som Mona Sahlin gjort under sin politiska gärning.
För mig, även om jag är homosexuell, är ändå Mona Sahlins hbt-engagemang bara en liten del av Mona Sahlins betydelsefulla gärningar som politiker. För mig handlar det i mycket högre grad om på det sätt hon förändrade socialdemokratin i grunden. Med Mona Sahlin följde en helt annan intern dialog i det socialdemokratiska partiet. På många sätt gjorde hon upp med det långvariga gubbvälde och bastuklubbskultur, och som andra kallar traditioner, som präglat det socialdemokratiska partiet i årtionden där beslut fattades i informella grupperingar som träffades i slutna rum och gjorde upp om politikens innehåll. Detta brott mot gamla traditioner har säkert av många uppfattats som ett hot om minskad makt. Och det var också det som det i grunden handlade om, att föra makten närmare medlemmarna. Men det handlade också om ett annat arbetsklimat i riksdagsgrupp och partistyrelse, där fler fick komma till tals och bli lyssnade på. Det får vi hoppas kan överleva och prägla socialdemokratins fortsatta verk.
Det kommer att bli ett tomrum i svensk politik efter politikern Mona Sahlin. För mig kommer tomrummet efter människan Mona Sahlin att bli långt mycket större. Vi får hoppas att Mona Sahlin hittar andra vägar att påverka den svenska samhällsdebatten framöver, för hon behövs länge än, även om hon nu lämnar den politiska hetluften.