Målet måste vara en procent
Korruption Biståndsminister Gunilla Carlsson (M) är med rätta upprörd. I början av sommaren avslöjades en korruptionsskandal i Zambia, där sammanlagt 50 miljoner kronor kommit i orätta händer, därav cirka 10 miljoner av det svenska biståndet. En liten summa kan tyckas, men i sitt sammanhang allvarligt. Pengar som är öronmärkta för bistånd får inte försvinna i korruption. De ska fram till de människor som har behov av det svenska biståndet. Och de är många, de många fattiga länderna, på den Afrikanska kontinenten.
Foto: Maja Suslin / SCANPIX
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Sverige har traditionellt varit en av världens starkaste biståndsgivare i förhållande till vår befolkning. Vi är tungviktare på u-landsbistånd. Självfallet ska vi även fortsättningsvis ha en generös biståndspolitik. Vi tillhör den rika delen av världen och har resurser att hjälpa världens fattigaste länder, men biståndspengar får inte försvinna genom korruption.
För att hjälpinsatserna ska bli så effektiva som möjligt måste de genomföras utifrån verkligheten på plats, det land som mottar det svenska biståndet. Gunilla Carlsson har säkert ett gott samarbete med organisationer som exempelvis Diakonia, Röda korset, Rädda Barnen eller Palmecentret. De har ofta människor på plats och har följt utvecklingen under lång tid. De sitter inne med kunskaper som man inte kan bortse ifrån när biståndet ska fördelas där det bäst behövs och blir mest effektivt.
Samtidigt finns anledning till viss oro vad gäller biståndets del av bruttonationalprodukten. Moderata samlingspartiet är ännu så länge det enda partiet i riksdagen som ifrågasätter enprocentsmålet i svensk biståndspolitik. Gunilla Carlssons tillhör dem som svävar på målet. Väl vore om vi fick klara besked om enprocentsmålets framtida vara eller icke vara. Risken är att lägre kvantitet i biståndet också ger lägre kvalitet.
Simsalabim kan det sparas någon eller några extra miljarder i statskassan för att ytterligare berika de svenskar som i moderaternas värld fortsatt ska smörjas med nya skattesänkningar. I så fall på bekostnad av världens allra fattigaste.
En trovärdig och långsiktigt solidaritet med de fattiga länderna måste innebära att enprocentsmålet bibehålls. Sedan måste självfallet uppföljningen och revisionen av olika hjälpinsatser spetsas till. Gunilla Carlsson säger sig vilja verka för en biståndspolitik som ska göra nytta där den bäst behövs, men hur ska det gå till och vad ska det få kosta? Svaren från ministern är ofta suddiga på gränsen till otydliga. Bara detta att Gunilla Carlsson vill styra över biståndspengar till militära engagemang känns märkligt. Ett svenskt militärt engagemang i Kosovo eller Afghanistan ska självfallet inte gå över biståndsbudgeten. I farans riktning ligger då att enprocentsmålet på sikt luckras upp.
Nålsticken kommer allt tätare. Inriktningen av den framtida biståndspolitiken måste bli tydligare. I det har Gunilla Carlsson rätt, och en viktig uppgift att genomföra. Hon har hittills haft tre år på sig, men inte lyckats nämnvärt. Pengar som öronmärkts för bistånd ska också gå till bistånd och inte i fickorna hos korrupta politiker eller till svenska militära insatser.