Jag blir så trött på dessa foton från politiska toppmöten runt om i världen. Bristen på kvinnor är så uppenbar. Vi får aldrig acceptera detta som något naturligt! Dagens bilder av vilka som makten, det må vara amerikanska toppolitiker, östeuropeiska regeringar, afrikanska ledare eller företagsledare har samma mansdominans som svenska politiska församlingar före 1970. Tänk alla dessa myndiga män i fullmäktige, riksdag och regering. Dessa enkönade församlingar ansågs naturliga, mandatperiod efter mandatperiod och började ifrågasättas på allvar först för femtio år sedan.
I dag skulle det vara omöjligt att presentera en riksdagslista eller kommunfullmäktigelista som inte består av ungefär lika många män som kvinnor. Detta gäller i de nordiska länderna men inte på så många andra håll. När den manliga dominansen ifrågasätts brukar det heta att man minsann gärna vill ha med kvinnor i politiken och i sitt parti. Men så radas de argument upp som vi känner så väl. "Det är så svårt att hitta kompetenta kvinnor. Kvinnorna själva vill inte. Kvotering skulle vara förnedrande för kvinnorna" Så fortsätter det enkönade politiska ledarskapet i de flesta länder. Politiken går miste om den kraft och potential som kvinnor besitter. Det gäller i lika hög grad i ledningen av företag. Detta är särskilt allvarligt i länder som är i skriande behov av utveckling, till exempel i Afrika och östra Europa. Om kvinnornas potential togs till vara skulle det vara lättare att nå ekonomisk och social utveckling.
Tack och lov har vi i Norden kommit längre, även om det inte minst i företagens ledningar fortfarande släpar efter. Men det politiska livet ser numera jämn könsfördelning som det naturliga. Hur kom ni dit?, frågar utländska besökare. Tyvärr finns det inga enkla och snabba lösningar. Framgång kräver ett långsiktigt strategiskt arbete. Jag kan inte se kvotering som ett universalmedel. Som isolerad åtgärd kan denna metod verka konstgjord. Det är debatten om kvotering som kan leda till en medvetenhet om att nu måste rekryteringen breddas ibland följd av rekommendation eller formellt beslut om kvotering. Men insikten är viktigare än det formella beslutet om kvotering enligt min mening. Allra bäst är det om insikten vuxit sig så stark att kvotering inte behövs. Detta gäller i stort inom de svenska politiska partierna under senare tid. Det går inte att se frågan om kvinnors och mäns representation i politiken åtskiljt från samhällsutvecklingen i övrigt. Jag brukar göra utländska besökare förvånade genom att framhålla att det kanske viktigaste i vår jämställdhetshistoria var att avskaffa sambeskattningen och i stället beskatta två makar som de två individer de är. I dag är särbeskattningen en självklarhet men när den infördes 1971 var det mycket kontroversiellt. Andra viktiga reformer var utbyggd barntillsyn/förskola och äldreomsorg, föräldraförsäkring och så vidare. Dessa förändringar drevs i hög grad fram av kvinnor samtidigt som dessa reformer också underlättade för kvinnor att engagera sig i arbete utanför hemmet liksom i det politiska livet.
Att samhällsförändringar och en jämställd representation i det politiska livet ömsesidigt påverkar varandra gör inte frågan enklare för de systrar från andra länder som vill få våra råd hur de ska kunna få större inflytande i sina samhällen. Vi kommer nog att i många år framöver att se foton på makt i form av män. Men successivt ändrar det sig och vi kan med vår erfarenhet göra mycket för att påskynda den processen.