När Socialdemokraterna i Norrbotten i fredags gick ut med sitt pressmeddelande kring resultatet av ombudsvalet kommenterade partidistriktets ordförande resultatet på följande sätt: "Med den här delegationen åker Norrbotten inte bara med ett stort utan också ett starkt lag, med bred erfarenhet av partiarbetet såväl lokalt, regionalt, som nationellt." Visst har Karin Åström rätt i att delegationen är ytterst kompetent och kommer att kunna göra ett bra arbete nere på kongressen i Stockholm i slutet av mars.
Trots detta är resultatet av ombudsvalet en tankeställare på många plan. Balansen mellan kvinnor och män är bedrövlig. I en kommentar till detta säger Karin Åström till NSD: "Det borde ha varit flera kvinnor. I alla fall hälften men det är kommunerna som röstat fram listan och det får man respektera." Visst ska valresultatet respekteras, men det är samtidigt ett tecken på ett allvarligt fel på tillståndet i organisationen när resultatet blir så pass snedvridet. År 2011 borde Socialdemokraterna i Norrbotten ha kommit längre än så här i sitt jämställdhetsarbete. Nu är det dags att återuppväcka diskussionerna kring jämställdheten i våra grundorganisationer. Så här kan det helt enkelt inte fortsätta.
Lika allvarlig är sammansättningen på ombuden. Delegationen består till stora delar av makteliten inom socialdemokratin i Norrbotten. Detta är ingen kritik mot medlemmarna som röstat. De har röstat på de kandidater som de har förtroende för, och som de vill se som ombud. Problemet ligger på ett annat strukturellt plan. Det handlar helt enkelt om hur makteliten ser på representationen inom partiet och vilka som anses kunna företräda partiet på ett bra sätt.
Att "kända" personer har lättare för att bli valda är väl känt sedan länge. Om man då som riksdagsledamot, kommunalråd eller kommunfullmäktigeordförande låter sig nomineras så måste man ju vara medveten om att risken att man blir vald är ytterst stor, och då innebär ju kandidaturen i förlängningen också ett ställningstagande för att jag är en bättre representant än någon annan. Man kan inte annat än beundra Britt Westerlund, landstingsrådet som valde att avstå från att kandidera för att om möjligt kunna bereda plats för någon ny person som ombud. Då visar man i konkret handling att man lägger allvar bakom orden om förnyelse, föryngring och att sprida uppdragen.
Risken är också uppenbar att det vid nästa ombudsval kommer att bli än fler "potentater" bland kandidaterna till ombud. Det verkar ju vara enda möjligheten att nå representation. Är det en väg vi vill gå?
Ett annat problem är att ett antal arbetarekommuner blir orepresenterade vid extrakongressen. Detta hände även vid de senaste kongresserna. Detta är något som partidistriktets styrelse måste ta sig en allvarlig funderare över. Kanske det är dags att gå tillbaks till det system som fanns, åtminstone i vissa valkretsar, där arbetarekommunerna turades om att representeras. Det finns även andra vägar att gå. Eller så får de arbetarekommuner som missade representation den här gången se till att nominera någon från makteliten så chansen att dra en vinstlott ökar.