Den ekonomiska och sociala oron från euroområdet har dragit in över det (hittills) ekonomiskt stabila men politiskt turbulenta Nederländerna. Det märks i kampanjen inför nyvalet den 12 september. Väljarna söker sig mot ytterkanterna, i hopp om att finna kvicka och smärtfria lösningar på de problem som tornar upp sig.
De partier som brukade styra landet, det socialt orienterade kristdemokratiska partiet (CDA) och socialdemokraterna (PvdA), ser båda ut att göra dåliga val. CDA överflyglas av det liberal-konservativa VVD (Folkpartiet för frihet och demokrati). Socialdemokraterna pressas tillbaka av Socialistpartiet (SP), ett vänsterradikalt (somliga föredrar att kalla det vänsterpopulistiskt) parti med maoistiska rötter som "socialdemokratiserats" och gått framåt under 2000-talet.
Socialistpartiet har under sommaren legat etta i opinionsmätningarna, en position som skulle ge dem initiativet i de kommande regeringsförhandlingarna, kanske rentav statsministerposten. Att ett parti till vänster om socialdemokraterna bildar regering i det moderata Nederländerna vore naturligtvis en sensation. Även om SP på sistone tappat ledningen till VVD, ser partiet ut att få en femtedel av rösterna och fördubbla platserna i parlamentet. Geert Wilders extremt muslimfientliga Frihetsparti (PVV) tappar dess bättre mark, trots försök att flytta fokus från invandringsfientlighet till EU-kritik, vilket försvagar högersidan. PVV har fungerat som stödparti för den avgående ministären Rutte (VVD).
Orosmolnen är flera. Tillväxten i Nederländerna har så gott som avstannat, arbetslösheten ökar, om än långsamt och från av Europas lägsta nivåer, och statens utgifter ökar mer än inkomsterna. Redan nästa år kan budgetunderskottet bli större än de tre procent som EU satt som tak. Vilket skulle kunna rendera landet böter, något som de flesta verkar ta med ro. SP-ledaren Emile Roemer kommenterade lakoniskt böteshotet med "över min döda kropp".
De konservativa vill skära i välfärden. Höja pensionsåldern från 65 till 67, öka självkostnaden i sjukförsäkringen rakt av osv. Samtidigt vill de sänka skatten med 1 000 euro för alla. PvdA vill inkomstpröva självkostnaden och höja pensionsåldern successivt så att den kommer upp i 67 år 2025 (!). SP kan inte tänka sig någon höjning före 2020. Nog så tydliga skiljelinjer alltså.
Alla partier, utom Gröna vänstern (GL) och den vänsterliberala D66, är numera mer eller mindre EU-skeptiska. Mest skeptiskt är Wilders parti, som vill utträda ur EU. SP, som aktivt bidrog till att nederländarna sade nej till EU:s nya författning i en folkomröstning 2005, motsätter sig att EU får mer makt, men kan ändå tänka sig att ECB köper statsobligationer.
PvdA vill ha ett nytt tillväxtpaket och stärka den demokratiska kontrollen. De konservativa vill inte betala mer till EU och tycker också att EU:s makt ska begränsas. Tongångarna är inte nya, men verkar tas på större allvar än förut.
Den regering som bildas efter valet måste bygga på kompromisser, antingen den lutar åt vänster eller höger. Socialisterna måste få med sig inte bara PvdA och Grön vänster, utan också kristdemokraterna och vänsterliberalerna.
De konservativa måste också söka sig in mot mitten för att kunna bilda regering. Men det är viktigt åt vilket håll Nederländerna lutar. En vänsterdominerad nederländsk regering skulle stärka de krafter som vill se ett mer progressivt, demokratiskt och ansvarstagande Europa. En högerstyrd regering stärker den stagnationspolitik som förs i dag.