Snart är det två år sedan jag började träna boxning. Har börjat kunna formulera vad det handlar om. Liksom många jag möter, både nybörjare på klubben och i bekantskapskretsen, trodde jag slentrianmässigt att det skulle vara skönt att få ur sig lite vrede och frustatration genom att slå på säck. När man hållit på ett tag inser man att boxning inte är terapeutiskt på det viset - men på många andra sätt. För visst finns aggression i botten, också hos mig. Vrede har varit en drivkraft hela livet, inte minst i feministiskt arbete.
När jag bestämde mig för att börja träna boxning hade jag varit återkommande sjuk i luftvägsinfektioner under flera år. Det slet både mentalt och kroppsligt.
Dessutom hade jag sedan en tid avslutat ett förhållande som blivit alltmer destruktivt och aggressivt. Nu kan jag se att jag ville slå tillbaka - mot sjukdom, mot ett dåligt förhållande. I förlängningen också mot taskiga ekonomiska villkor och en känsla av utsatthet. Jag kände mig som en underdog som ville ta revansch.
Det anses inte feminint att visa vrede och aggression. Kvinnor tillåts vara lite, men inte mycket, arga. Lydiga. Trevliga. Smidiga. Medan mäns aggressivitet är kulturellt, politiskt, estetiskt och juridiskt legitimt undertrycks kvinnors aggressivitet. Inte sällan tar den sig självdestruktiva uttryck. Ätstörningar och självskadebeteenden är exempel. Samtidigt ska man vara medveten att aggression inte är synonymt med våld, och att aggressivitet behövs som driv för att överleva i vår kultur.
Men, som Leah Hager Cohen skriver i Knockout, Tjejer som boxas, kan inte bortse från riskerna med boxning, att det handlar om våld om än kontrollerat. Men det är bara ett sätt att se på boxningen. Lika mycket handlar det om mental och kroppslig styrka, att ta för sig, om självaktning och att vilja styra sitt liv så mycket som möjligt - inte minst som kvinna.
Hager Cohens bok heter på originalspråk Without Apology. Girls, Women and the Desire to Fight. (Utan ursäkt, flickor, kvinnor och lusten att slåss) Det svenska titelvalet är något missvisande; bokens tema i ett större perspektiv är just att kvinnor inte ska behöva be om ursäkt för sig, sina känslor eller upplevelser. För sitt kön.
Min berättelse är lik Leah Hager Cohens. Hon var journalisten som skulle skriva ett reportage, blev förälskad i sporten och började själv boxas, trots en tidigare avsky för allt vad våld heter. Skillnaden är att hon var runt 30 och kunde gå match. Gränsen för amatörboxning i Sverige går vid 33, så för mig är det kört. Tyvärr. För nu börjar jag greppa tekniken; fotarbete, slagkombinationer, balans, fokus, explosivitet och styrka.
Att agera ut aggression i boxning är sällan effektivt. Viktigare är att kunna läsa av sin motståndare, vara strategisk och portionera ut energi i sätt tillfälle. Vara i balans.
En effekt av all hård träning att man blir mer avspänd, mer koncentrerad i övriga livet. I sin tur ger det förutsättningar att reglera vreden, använda den när den behövs.
Jag tänker ibland att innebegreppet mindfulness passar bra på boxning. Det är här och nu som gäller.