Lönernas andel av produktionsresultatet är centralt för vilka välfärdskillnader som ska finnas men också för i vilken grad efterfrågan på varor ska gälla vanliga varor eller mer lyxvaror. En hög löneandel brukar leda till att efterfrågan på vanliga svenska jobb blir hög och stabil och att arbetslösheten dämpas.
LO har lagt ned stora resurser på att till kongressen nästa år ta fram underlag för den ekonomiska politik man vill se. På många områden är det ett gediget arbete som många bidragit till. Positivt är att man nu inser att löneandelen är viktig.
Tidigare har LO trott att denna andel var helt stabil. Nu erkänner man att den påverkas av hur starka löntagare respektive kapitalägare är. Man visar, vad andra länge hävdat, att löneandelen både i Sverige och i andra länder har sänkts när löntagarnas position försvagats av massarbetslöshet, antifacklig lagstiftning, globalisering med mera.
Den stora bristen i rapporten är att man totalt verkar ha grundlurats av den borgerliga alliansregeringens trixande med löntagarnas förmåner. I löneförmånerna ligger ju inte bara kontanterna utan hela det sociala skydds och försäkringsnät som byggts upp under decennier genom att löntagarna avstått kontant lön och i stället prioriterat pensioner, sjukförsäkring etcetera. Detta var ju löntagarnas pengar men nästan i hemlighet tog den borgerliga regeringen genom löneavgifter miljard efter miljard av dessa avsättningar till den egna kassan. Kanske den största exproprieringen sedan Karl XI på 1600 talet. Pengarna användes sedan av alliansregeringen till sänkta bolags och inkomstskatter och diverse stöd till grupper man ville gynna. Borg/ Reinfeldt smög igenom detta utan att det blev den protestorm som mycket mindre belopp brukar leda till. Man höjde löneskatten från drygt 4 procent av lönen till drygt 10 genom att sänka de resurser som var löntagarnas. Det rör sig om närmast ofattbara belopp som gått från de löntagare som avstått löneökningar till de grupper som alliansregeringen ville gynna.
I semestertider är det svårt att nå dem som har exakt sifferkoll och LO svarar obegripligt nog inte på frågor. En grov beräkning hamnar på totalt 500 miljarder omfördelade kronor – 100 000 per löntagare.
Alliansregeringen verkar inte bara ha lurat LO utan också EU och dess statistiker som verkar tro att en löneskatt är en förmån för löntagarna. Men i verkligheten betydde de norpade tillgångarna att löntagarnas andel av produktionen föll kraftigt under alliansåren – inte primärt på grund av högre bolagsvinster utan genom att regeringen tog en stor del av löntagarnas ägda andel.