Statsminister Stefan Löfven talade på måndagen på avslutningen av SSU-kongressen i Västerås. Han tog upp frågor rörande jämlikhet och jämställdhet.
De förra gäller ekonomiska klyftor i världen och Sverige. De 80 rikaste personerna i världen äger lika mycket som de 3,5 miljarder fattigaste.
De senare gäller skillnader mellan könen, som löneskillnader, skillnader i typ av sysslor och ersättning eller inte för dem.
Några konkreta förslag på hur vare sig de ekonomiska eller könsmässiga olikheterna ska utjämnas kom inte Löfven med.
Han talade om behovet av fler bostäder och annat, som vikten av näringspolitik. Men nog borde Löfven ha vågat ge förslag. Att ta bort det femte jobbskatteavdraget, som i nuläget rör cirka 16 miljarder kr per år, skulle ge utrymme för offentliga satsningar.
De skulle kunna göras inom vården, genom ökade statsbidrag till landsting och kommuner. De har många viktiga behov att möta, men inte resurser för att fullt ut göra det.
En stor majoritet av de som jobbar i landsting och kommuner är kvinnor. Satsningar på de sektorerna skulle vara liktydiga med satsningar på ökad jämställdhet och förbättringar för kvinnor i arbetslivet.
SSU var en gång en stor, mäktig organisation. Många av deras ordföranden har blivit ministrar. Runt 1960 var antalet medlemmar 100 000.
Nu har Socialdemokraterna knappt 100 000 medlemmar och medlemsantalet i SSU räknas i några tusen. Och det är inte konstigt.
Tiderna har förändrats och många saker konkurrerar om ungdomars uppmärksamhet, intresse och engagemang. Förr kunde en organisation som ett ungdomsförbund ha en stor social betydelse som arrangör av möten, fester och aktiviteter. Sådant sker nu på andra sätt än inom ramen för ett politiskt ungdomsförbund.
Det har även blivit vanligare med nischade, smala och enfrågeinriktade politiska och samhälleliga rörelser och organisationer.
SSU har de senaste åren haft en del problem. De har främst rört en långvarig slitning mellan höger och vänster om den politiska inriktningen.
De högerliggande har drivit frågor runt självförvaltning och begreppet egenmakt och gått segrande, om än med liten marginal, ur de striderna på 90- och 00-talen.
De vänsterliggande har velat se en ökad statlig styrning och mer offentlig välfärd via högre skatter. De har kallats statssocialister, medan de högerliggande har kallats självförvaltare eller gillesocialister.
SSU har haft problem att härbärgera och löda ihop dessa båda grupperingar. Att det finns olika fraktioner och inriktningar i ungdomsförbund, eller i partier, är inget nytt.
I Moderaterna finns liknande skillnader mellan nyliberaler och konservativa. Och i Folkpartiet finns skillnader mellan socialliberaler och mer högerliggande liberaler.
Ett annat problem för SSU har rört medlemsantalet, som länge blåstes upp. Dels för att vara största ungdomsförbundet. Dels för att en del statliga och kommunala bidrag byggde på högt medlemsantal.
Både problemen med de politiska slitningarna och medlemsuppblåsningen verkar nu ha blivit mindre, de senare dock till priset av att SSU minskat.
Löfven önskade i sitt tal den nya SSU-ordföranden Philip Botström och hans SSU lycka till. Man får instämma i det.