Jag vet förstås inte hur det är för er, men mig fick s-kongressen personliga konsekvenser för. Först och främst gick jag och betalade in medlemsavgiften till partiet. Det hade jag faktiskt länge tvekat om jag skulle bry mig om att göra.
Föreningsmöten går jag sällan på, politisk karriär har jag aldrig drömt om, kongressombuden jag vill ha brukar aldrig bli valda och i valet nästa år hade jag säkert ändå lagt min röst som vanligt. Men nu kändes det plötsligt också meningsfullt att vara med, att förbli medlem, om än en lika passiv sådan som förut. Det var det ena. Det andra var att kongressen lockade fram en känsla jag inte tidigare haft; att det faktiskt ska bli roligt att rösta nästa höst. Rösta fram en ny regering. I och för sig utan överdrivna illusioner. Jag har följt politiken alltför länge för att inbilla mig att ett regeringsskifte skulle innebära någon radikal förändring. Inte så tvärt och inte på kort sikt i alla fall.
Men det är ju inte det viktiga. Eller avgörande. Det avgörande är att politiken läggs om, riktas in mot tydliga mål, ges en annan inriktning, stävjar profiteringen inom vård och skola och det gav kongressen ändå rätt lovande signaler om. Visserligen sätter både experter och borgerliga bedömare kritiska frågetecken för sysselsättningsmålet som Stefan Löfven angett. Men det bör både han och vi andra ta med ro. Så var det ju även då den nya krispolitiken introducerades på 1930-talet. Med facit i hand vet vi dock hur det gick: Ernst Wigforss och de som tänkt djärvt fick rätt, dysterkvistarna och förståsigpåarna hade fel. Och en sak är dessutom säker. Med dagens politik barkar det åt skogen. Dess recept biter inte; åtminstone inte på arbetslösheten. Och det börjar också fler och fler inse.
Visst efterlyser jag fortfarande en mer offensiv socialdemokrati. Ett parti med skarpare utrikesprofil och mindre fegt i många frågor. Men kan man inte få det man vill ha får man som bekant ta det man kan få. Det gäller också i politiken. Och en revanschsugen socialdemokrati känns trots allt mer inspirerande än en idétom och alltmer tröttkörd borgerlig allians. Om Stefan Löfven kan bli en bra statsminister kan bara en oviss framtid utvisa. Eldande visioner är kanske inte hans bästa gren, men han inger trygghet, är stadigt verklighetsförankrad och det kan räcka långt.
En vecka kan vara lång i politiken, brukar det sägas. På halvannat år kan ännu mer hinna hända. Ändå känns det som om allt fler redan ställer in sig på regimskifte. Även borgerliga ledarsidor andas uppgivenhet. De gamla argumenten för "växling vid makten" har helt klart också ett ökat gensvar i dag. Väljarnas tålamod är inte alls detsamma som på Tage Erlanders tid. Och efter ett drygt halvsekel med statsministrar som varit akademiker, fårfarmare eller politiska broilers vore det onekligen något nytt med en fackligt skolad före detta svetsare från Övik på den posten. En annan verklighetssyn. Oprövat men också spännande.
Min bestämda känsla är att allt fler kommer att tycka att Stefan Löfven är värd chansen.