LO-ordföranden blir åter historisk
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Utmaningen i Europa är i grunden densamma som i Sverige, även om det finns skillnader i såväl organisationsgrad som fackliga traditioner i de enskilda länderna.
Som LO-ordförande i Sverige basar Wanja Lundby-Wedin över femton fackförbund och över - inte i organisationsgrad men i antal relativt blygsamma - två miljoner medlemmar. I Europafacket kommer det att handla om 76 medlemsorganisationer från 35 länder som tillsammans representerar 60 miljoner löntagare.
I många av de enskilda medlemsländerna är dock organisationsgraden ibland på blygsamma 17-20 procent, i en del fall runt 35-45 procent, mera sällan uppåt 70 procent. Sverige, Danmark och Finland toppar på 80 procents organisationsgrad.
Förutsättningarna att bedriva fackligt arbete varierar således starkt bland Europafackets 35 medlemsländer. Kanske inte helt förvånande då att Europafacket - vid sidan av den engelske generalsekreteraren John Monks
- nu vill ha en skandinav och kvinna som ny förtroendevald ordförande för kommande mandatperiod.
Vad LO betytt för svensk arbetsmarknad (kollektivavtalstäckning, kompetensutveckling av arbetskraften etcetera) och svensk arbetsmarknadslagstiftning är väl vad europeerna möjligen hoppas att "bussiga och glada" LO-Wanja ska betyda som inspiration och lärande exempel också för andra i de enskilda europafackliga länderna.
I bästa fall kan det fungera så. Även om en ofta trög verklighet i form av bland annat olika strukturella hinder
- lagstiftning, union busting, tuffa arbetsgivare etcetera - är det som sist och slutligen fäller avgörandet för hur lätt eller svårt det är att öka medlemsanslutningen och styrkan i de fackliga organisationerna i de enskilda länderna. Men något kan det ändå betyda att Europafacket nu får en kvinna och svensk som högsta hönset i Europafackets ledning.
Lägg därtill att genom att agera internationellt gör svensk fackföreningsrörelse (LO, TCO och Saco; ingår alla i EFS/ETUC) dessutom sina medlemmar den bästa tjänsten de kan få. Genom att försöka göra sitt och förstärka facket utomlands blir också riskerna för lönedumpning mindre och skillnaderna i förutsättningar/villkor inte längre lika starka argument för arbetsgivare som hotar med företags- och jobbflytt.
Därmed så kan de fackliga fajterna på hemmaplan också koncentreras på andra väsentliga ting. Exempelvis att försätta kämpa för en a-kassa på en anständigt god omställningsförsäkringsnivå.
Att det satsas mer på kompetens- och vidareutbildning av arbetskraften, fortsatt god reallöneutveckling i ansvarsfulla kollektivavtal och att anställningsskydd och annat i arbetsrätten inte urholkas av en regering som alltför mycket har de lyssnande örat åt en högljudd arbetsgivarevärld som kanske fått för sig att det nu är "skördetid" för dem.