Min mormor slutade arbeta när hon fick barn. Det var ju det vanliga, i Sverige på 1940-talet. Det fanns inga förskolor; och ingen barnomsorg. Men min mormor trivdes inte i rollen som hemmafru. Hon ville inte bara vara mamma; hon ville också jobba. Efter några år så började hon därför arbeta igen - även fast vissa ansåg att det inte var "lämpligt". Detta trots att hon och hennes man hade det så gott ställt att de kunde anställa en person för att ta hand om min mamma.
I dag tar vi för givet att varken kvinnor eller män - oavsett klassbakgrund -ska behöva sluta jobba när man blir förälder. Förskolan är sedan länge utbyggd över hela landet. Men det finns fortfarande normer om vad som anses "lämpligt".
I går presenterade Kommunal en rapport om förskolan. Hälften av Kommunals medlemmar som är småbarnsföräldrar säger att de känner press att hämta tidigt på förskolan. Inte för att barnen behöver det; utan för att "alla andra gör det". Men vem kan arbeta heltid om man ska hämta barnen i förskolan redan vid fyra?
Och - om det finns en norm om att småbarnsföräldrar (läs småbarnsmammor) bör jobba deltid när barnen är små - vilken effekt får den normen när de små barnen väl har blivit större?
Även om Sverige på många sätt är ett mer jämställt land än många andra länder så är den svenska arbetsmarknaden långt ifrån jämställd. Löneskillnaderna är fortfarande stora. Kvinnor tjänar i genomsnitt 85 procent av männens löner. Dessutom är skillnaden i arbetsinkomster ännu större - nästan dubbelt så stor. Tittar man på vad kvinnor faktiskt får ut i lönekuvertet varje månad så är inte skillnaden längre 15 procentenheter - utan nästan 30. Detta eftersom kvinnor jobbar betydligt färre avlönade timmar än vad män gör. Och det är inte bara kvinnor med småbarn som ofta arbetar deltid - det är kvinnor i alla åldrar.
Men - nu invänder du säkert - många kvinnor vill ju jobba mindre? Ja, visst är det så. Men det är också väldigt många kvinnor som vill jobba heltid, men inte får det. Många sitter fast i ofrivilliga deltidstjänster på 78, 82 eller 84 procent. Det gäller i vård och omsorg, men också i näringslivet. Inte minst i handeln. Och för varje person som tvingas jobba deltid mot sin vilja så är det inte bara den enskildes arbetsinkomst och framtida pension som påverkas - utan hela samhällsekonomin. Det blir färre arbetade timmar, lägre skatteinkomster och sämre tillväxt.
Jag har full förståelse för alla som vill arbeta kortare arbetsveckor - inte minst småbarnsmammor och småbarnspappor. Så länge det är ett aktivt val.
Men jag blir lika arg som min mormor blev om mina eller andras val ska styras av vad andra tycker är "lämpligt". Särskilt när jag vet vilka konsekvenser det får. För kvinnors ekonomiska frihet. Och för Sveriges totala arbetsutbud och tillväxt.