"Det som hände var så overkligt att man ser det som ett undantagstillstånd, som inte påverkar Norge i ett längre perspektiv". Citatet är från Dagens Nyheters intervju för någon vecka sedan med stortingsledamoten Haida Tajik. Hon lämnade Utöya innan Anders Behring Breivik hann dit och kom till Oslo precis efter bomben exploderat i regeringskvarteret. Det hon sa har etsats sig fast hos mig därför att det blir en sanning om vi låter likgiltigheten vinna.
Efter händelserna i Norge i sommar var debattklimatet allt annat än likgiltigt. Trots att det bara var en dag i Norges historia kommer den att förändra många människors liv. Inte minst de anhöriga. Vi var många som lät ögonen tåras, som samlades på gator och torg och i manifestationer. Vi träffades med en gemensam känsla av solidaritet med de unga människor som aldrig fick bli vuxna. Med dem som förlorade sina vänner. I den svagheten finns också en styrka. Vi är många som trodde på en gemensam samhällsidé.
När händelser blir ohanterliga att ta in och bearbeta växer också vår likgiltighet. Sedan rättegången startat har jag hört många säga att de är trötta på hela rättsaken mot Breivik. De vill inte lyssna på mer elände eller fruktansvärda människoöden. Det går helt enkelt inte att förstå. Media har tyvärr hjälpt till genom att göra händelserna till en såpopera för att sälja upplagor. Solidariteten med offren och deras efterlevande familjer finns naturligtvis kvar. Men vardagen har kommit mellan oss. Här tror ingen att samma sak kan hända igen.
Det är kanske inte troligt att ett liknande våldsdåd skulle ske i just Norge igen. Däremot måste vi förstå att vi lever i ett Sverige, ett Norden och ett Europa där rasismen ökar. Allt fler partier med, främlingsfientliga åsikter väljs in i demokratiska församlingar. Partier med i grund och botten samma synsätt som Anders Behring Breivik . I ett sådant samhälle blir det också okej att skylla välfärdens brister och arbetslöshet på enskilda grupper. Istället för att kräva reformer och politiska beslut.
Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson beskriver gärna Anders Behring Breivik som en ensam galning utan vare sig ideologi eller koppling till omvärlden. Åkesson får det att låta som om samhället inte bär något ansvar för det som drabbade Norge den 22 juli. Med den synen på världen blir det omöjligt att förhindra att främlingsfientligheten tar över. Bland de överlevande från Utöya har kampen mot rasismen blivit ett av många sätt att bearbeta sorgen. De vet att deras kamp kommer att påverka Norge i ett längre perspektiv.
Vi andra måste också lyfta blicken och titta framåt för att skapa den värld vi vill leva i. I ett samhälle finns det nämligen inga ensamma galningar. Däremot är var och en av oss ansvarig för de åsikter vi tillåter existera.