Det kallas integration. Men i praktiken tycks regeringen gradvis införa en åtskillnadspolitik, segregation. I Sverige lever och verkar vi ganska åtskilda. Barn finns på ett ställe, gamla på ett annat, arbetsmarknaden är könssegregerad, etniskt segregerad och funktionssegregerad, det vill säga personer med funktionsnedsättningar jobbar vanligen i funktionshindersfären. Det är förstås inget nytt, men tidigare fanns en politisk vilja till social blandning. Jag tycker mig se tecken på att den nuvarande regeringen gett den riktningen på båten.
Segregation följs av orättvisor på flera sätt; hälsa, inkomst, diskriminering, möjlighet till utbildning och arbete. Risken är stor att ett samhälle slits sönder av segregerande mekanismer. Tittar man på boende finns starka mönster av åtskillnad i större städer, vilket är tydligt där jag bor, i Göteborg. Här finns också spänningar och oro mellan folk och stadsdelar. Som ledstjärna har Sverige tidigare haft en idé om social blandning i boendet. I praktiken har insatser riktats mot vad man kallar socialt utsatta områden - "förorten" - vilket har förstärkt segregationen. Den socialdemokratiska regeringen fick också skarp kritik för resultatet. Alliansen stod i främsta ledet och anklagade socialdemokraterna för att ha skapat utanförskapet.
Det hindrar inte regeringen från att fortsätta på precis samma sätt, men med delvis ny paketering. Enligt forskningsrapporten Fattiga och rika - segregationen ökar, Flyttningsmönster och boendesegregation i Göteborg, från 2009, ökar polariseringen i Göteborg, en trend som fördjupats på senare år. Forskarna konstaterar att Göteborg inte skiljer sig från andra svenska större städer i det avseendet. Rapporten är tydlig med att invandring inte är orsaken till segregation. I stället avgör socioekonomiska faktorer; prisbildning, bostadsbeståndets sammansättning, hushållens resurser och valmöjligheter. Allmännyttans bostadsbestånd har varit ett instrument för att styra bostadsmarknaden och därigenom försöka åstadkomma social blandning. Vi vet vad som skett under senare år; marknadens politik med ombildningar till och nybyggande av framför allt bostadsrätter.
Den borgerliga regeringen saknar helt en övergripande politik för bostadsintegration. På nationell nivå tycks det som om man övergett tanken på blandboende och alla andra tankar på integration. Förutom en sak: arbetslinjen.
Därför är det märkligt att arbetsmarknadspolitiken innehåller väldigt få krav på arbetsgivarna - till exempel om att släppa in. Integrationspolitiken har förvandlats till "att bryta utanförskapet". I städerna ska man, i stället för att satsa på integration, jobba med urban utveckling. Det ska leda till att levnadsvillkoren förbättras i stadsdelar med utbrett utanförskap och bidragsberoende - "utanförskapsområden" med regeringens språk. Politikområdet urban utveckling handlar således inte om hela städer utan om enskilda stadsdelar. Punktmarkeringar.
Inga insatser eller mål i budgeten handlar egentligen om integration utan om vad polisen kallar "problemområden". På så vis definieras vilken målgrupp som anses vara problem i samhället och föremål för insatser.
Arbete är givetvis viktigt för att människor ska känna sig delaktiga och ha kontroll över sina liv. Eget förtagande uppmuntras - men inte socialt blandade arbetsplatser. Det leder till parallella och åtskiljda arbetsmarknader, snarare än socialt blandade. En slags lika barn leka bäst-politik.