Ledare utan förankring vinner inga val
S-styre I dagens gästledare skriver Torsten Nilsson, vanligtvis utrikeskrönikör, om valet av ny socialdemokratisk partiledare. Torsten Nilsson har en bakgrund som politisk chefredaktör under 20 år, tidigare ordförande för Socialdemokratiska Studentförbundet och sitter numera i styrelsen för Malmö Socialdemokratiska förening, Sveriges äldsta S-förening.
Kristina Zakrisson, Kiruna, är föreslagen som ledamot i den valberedning som ska komma med förslag på Mona Sahlins efterträdare. I förgrunden ses Berit Andnor som föreslås som ordförande i valberedningen.
Foto: Gunnar Westergren
Detta är en ledare. Piteå-Tidningens ledarsida är oberoende socialdemokratisk.
Tyvärr verkar det vara bäddat för samma toppstyrda urvalsprocesss som två gånger misslyckats med att få fram en kandidat som hela partiet kunde ställa sig bakom. Sedan Ingvar Carlsson fick hoppa in efter Olof Palme 1986, har Socialdemokraterna inte haft en ledare som varit partifolkets förstahandsval.
Vi minns hur Göran Persson valdes 1996, sedan alla andra tänkbara namn fallit bort. Perssons märkliga rekryteringar och politiska högersväng alienerade S-väljarna och ledde till socialdemokratins första dikeskörning. Under Perssons ledning rasade partiet från 45,3 procent (Carlssons sista val 1994) till 35,0 procent (2006).
Röran som föregick Sahlins val hösten 2006 beskrevs så här av partiets eget husorgan Aktuellt i politiken (som inte brukar kacka i eget bo): "Ingen vet vem som kandiderar, sakpolitiska skillnader diskuteras inte, medlemsinflytandet är bristfälligt, de flesta nominerar en kandidat som inte kandiderar".
Det gick som många befarade. Det blev varken förnyelse, eller en effektiv oppositionspolitik. Sahlins rödgröna samarbete var illa genomtänkt och dåligt förankrat i partileden. I valrörelsen fick vi stryk på i stort sett alla områden. Thomas Östros framstod som en gnällig magister, som ville flytta kommatecken hit eller dit, men inte kunde redovisa något alternativ till "det nya arbetarpartiets" politik.
Det finns kandidater till en ny partiledning, även om vi får gå litet utanför den innersta kretsen. Det viktiga är att vi får en ledning som tror på våra idéer om rättvisa och solidaritet och kan formulera en ny vision för socialdemokratin, inte att vederbörande går hem hos den politiska elitens grannar i Stockholms mer välbärgade förorter. Det är väl så viktigt att vi lär från de delar av landet där vi faktiskt vunnit val.
Skillnaderna mellan Stockholm och landsorten (inklusive Göteborg och Malmö) får inte sopas under mattan. Detsamma gäller skillnaderna mellan höger och vänster i partiet. Partiet spricker inte för att vi öppet diskuterar skillnader i värderingar och erfarenheter. Ett "Rosornas krig" kunde tvärtom liva upp ett parti som håller på att somna politiskt.
Ska vi träffa rätt val, måste vi få fler kandidater att välja mellan och de som ställer upp ska vara beredda att redovisa något slags politisk plattform. Den kongress som samlas i Stockholm i mars får inte bli en ny kröningsfest för en partiledare som manglats fram i slutna rum.
Partiledningar som saknar förankring bland sina egna sympatisörer vinner inte heller några val. Det visar epoken Persson och Sahlin.
Under tiden bör den avgående S-ledningen sluta göra uppgörelser med regeringen Reinfeldt som binder oss för lång tid framåt, vare sig det gäller Afghanistan, betygen eller något annat. Det är inte Sverigedemokraterna som ska styra vår politik. Vi ska rösta för våra förslag och fälla regeringen Reinfeldt om så går. Det är oppositionens uppgift. Den senaste tidens kovändningar av Sahlin & Co har inte underlättat för dem som nu ska försöka att ta partiet ur ur dess värsta kris någonsin.