Ibland kan jag inte låta bli att förundras, och ibland kan denna förundran också övergå till ren fascination. Så är det bara. Oavsett om jag vill eller inte. Och ibland vore det nog enklare om man bara kunde blunda och inte bry sig. Bara vända bort blicken och inte låtsas som om man ser. Men en av mina brister är att jag har alldeles för svårt att bara strunta i det som ligger där som ett skavande litet sandkorn i ögat, eller en irriterande liten sten i skon en sommardag.
I går morse önskade jag att hade hoppat över insändarsidan i Piteå-Tidningen på morgonen. För mig är ofta stunden med tidningen lite av ett guldkorn. Att få sitta och läsa tidningen i lugn och ro ger en bra start på dagen. Och jag tillhör dem som ännu är så gammaldags att jag tycker att det är en helt annan känsla att läsa papperstidningen än att läsa E-tidningen på nätet. Och nu var jag hemma så jag kunde verkligen läsa papperstidningen i lugn och ro.
Men som sagt var hade det nog just då varit bättre att låta bli. För plötsligt föll ögonen på en insändare med rubriken "Socialdemokraternas verkliga ansikte", författad av den på insändarsidan frekvent förekommande folkpartisten Erik Lundström. Egentligen blev jag inte ens upprörd när jag läste artikeln, nej i stället blev jag mer uppgivet genomtrött och bedrövad. Inte för själva innehållet i artikeln, för det handlade om haveriet i den socialdemokratiska valberedningsprocessen när man skulle ta fram efterträdaren till Mona Sahlin.
Det som fick mig att bli så bedrövad var egentligen effekten av att jag under lång tid noterat Erik Lundströms extrema fokusering på det socialdemokratiska partiet. Det är nästan så att det börjar tangera gränsen till besatthet. Om man läser Erik Lundströms insändare är det ytterst svårt att få grepp om den politik som han själv vill föra, utan det mesta handlar om att klanka ner på motståndare och att i raljant, och smått arrogant, ton försöka trycka ner oss socialdemokrater i skoskaften. Ofta kombineras detta med en von oben-attityd där vi socialdemokrater framställs som halvt efterblivna, eftersom vi kan vara medlemmar i ett parti till ena hälften befolkat av maktgalna pampar och till andra hälften av personer vars eget tänkande upphörde i samma stund som de betalade medlemsavgiften i partiet.
Men sedan inser jag att det inte lönar sig att vara bedrövad, inte heller lönar det sig att bli upprörd. Det är bara att gilla läget. Men den fråga som ändå infinner sig är vilken relevans Erik Lundström tillmäter sitt eget parti. Uppenbarligen anser han att det socialdemokratiska partiets relevans i svensk politik är så pass stor, trots att vi befinner oss i opposition, att han måste ägna all denna energi och uppmärksamhet åt oss. Och jag måste i så fall faktiskt hålla med honom. Det socialdemokratiska partiets relevans är fortfarande stor, och det är därför jag ägnar min energi åt att försöka förbättra detta parti allt vad jag kan utifrån min förmåga och mina idéer. För mig handlar det om att göra något bra ännu bättre, att göra något som är långt ifrån felfritt mer felfritt, att göra det som är mest relevant för mig förhoppningsvis lite mer relevant för andra.
Erik Lundström verkar ha gett upp när det gäller det egna partiet och dess relevans. Och det kan jag ha viss förståelse för. Det kan inte vara lätt att tillhöra ett stödparti till Moderaterna som endast får gehör i skolfrågor, och i övrigt inte har någon större inverkan på svensk politik. Då är det ingen större idé att ägna sin kraft åt att utveckla det egna partiet. Det spelar ju ändå ingen roll. Då är det lättare att ägna sig åt motståndaren.