I förra veckan beslutade LO:s styrelse att lägga 150 miljoner av den dryga miljard man tjänade på försäljningen av Aftonbladet i ett "möjlighetskapitalbolag" för att göra det möjligt för "duktiga entreprenörer att driva samhällsdebatten åt vänster".
Det är glädjande nyheter. Allt sedan LO sålde halva Aftonbladet för 15 år sedan har ledningen talat om att satsa på opinionsbildande verksamhet, och opinionsbildare och intellektuella till vänster har hoppats och längtat.
Medan högern under flera decennier har gödslat sina ideologiska odlingar och låtit tusen blommor blomma har LO - som trots allt är den enda aktören med ekonomiska muskler och den för vänstern centrala kopplingen till arbetarklassen - varit ängslig och lagt den ideologiska utvecklingen i träda.
Ska man tala i ekonomiskpolitiska termer skulle man kunna säga att näringslivets organisationer agerade som goda socialdemokrater och satsade i ideologisk lågkonjunktur. När SAF:s informationsdirektör Sture Eskilsson för fyra decennier sedan drog upp riktlinjerna och Näringslivets fond sköt in keramiken för det som skulle bli Timbro, Ratio, Stureakademin och en mängd andra organisationer och verksamheter stod den politiska vänstern väldigt stark i samhällsdebatten.
Och redan under planhushållningsdebatten efter andra världskriget såg delar av det svenska näringslivet vikten av att skjuta samhällsdebatten i en för dem mer fördelaktig riktning genom att bilda det oftast välrespekterade, men nu så skandalomsusade SNS.
Arbetarrörelsen har å sin sida ägnat sig åt ideologisk åtstramningspolitik när man borde ha satsat sig ur krisen. 2000-talet såg en avlövningskampanj av de opinionsbildande verksamheterna som är av Agent Orange-proportioner.
Den spretiga verksamheten i LO Idédebatt som öppnade upp för spännande möten mellan arbetarrörelsens traditionella organisationer och de nya sociala rörelserna som växte fram kring millennieskiftet fick dö sotdöden.
LO lade sedan ner Fackföreningsrörelsens institut för ekonomisk forskning och drog sig tillbaka från den mest klassiska av arbetarrörelsens bildningsinstitutioner, Brunnsviks folkhögskola.
Och i dagsläget är det oklart hur LO tänker kring finansieringen av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek som åtminstone måste lämna lokalerna vid det Norra Bantorg där man funnits i över hundra år.
Samtidigt har det även gjorts några bra satsningar.
Arbetarrörelsens tankesmedja som föddes ur resterna av LO Idédebatt och Idé & Tendens - en halvmesyr till tankesmedja som Socialdemokraterna och ABF drev under några år - har efter en längre startsträcka börjat producera en mängd intressanta rapporter.
Även SSU:s idépolitiska tidskrift Tvärdrag fick en nytändning när Daniel Suhonen tog över som chefredaktör 2007. Det är bara att hoppas att något liknande kan ske med tidskriften Tiden när han nu tagit över redaktörsstolen där.
Och i och med Socialdemokratiska studentförbundets Wigforssakademi finns det nu något som kan agera motvikt till den Stureakademi som högerns unga intellektuella haft tillgång till under många år.
Men både de dåliga och bra besluten har det gemensamt att arbetarrörelsens idéutveckling har fått en tydlig partipolitisk stämpel i en tid då allt färre definierar sig i partipolitiska termer. Oavsett om det är sant eller inte ser många den socialdemokratiska partiledningens strypkoppel kring verksamheternas hals.
Det är därför LO:s beslut är så glädjande. Just genom att öppna upp för ett bredare spektrum av aktörer finns möjligheten att utveckla en verklig mångfald av idéer och opinionsbildning som på allvar kan hitta nya stigar för vänstern och arbetarrörelsen.
Det finns aktörer redan idag som skulle kunna behöva ett tillskott av riskkapital för att ta nästa steg. Det finns små veckoslutstidningar som utmanar lokala borgerliga mediemonopol. Det finns bloggar och embryon till tankesmedjor som skulle kunna bidra till vänsterns opinionsbildning och idéutveckling om de fick lite ekonomiska muskler. Det finns intellektuella som skulle behöva stöd för att slutföra bokprojekt.
Sedan kan man tycka att LO:s krav på att verksamheterna ska bära sig själva på längre sikt sätter de möjliga entreprenörerna i en onödig tvångströja. Några sådana krav har inte de som får betalt för att predika kapitalets evangelium. Men å andra sidan skulle det borga för att de nya aktörerna blir verkligt självständiga. Till skillnad från de som direkt eller indirekt är anställda av Svenskt Näringsliv.
Förhoppningsvis menar LO allvar med sitt utspel. Det är ett beslut i elfte timmen. Om arbetarrörelsen och vänstern ska kunna återta problemformuleringsprivilegiet i samhällsdebatten är det dags att låta tusen blommor blomma i arbetarrörelsens örtagård.