Mycket av den offentliga debatten under hösten 2011 handlade om vårdskandalerna som avslöjades vid de riskkapitalbolagsägda äldreboenden som företaget Carema Care drivit. Fokus i debatten har legat på vägda kissblöjor och liggsår. Dessa symptom är nog så viktiga, men de är just det, symptom. Förhoppningsvis kan därför Caremaskandalen vara en startpunkt på en verklig debatt om hur vi organiserar våra gemensamma nyttigheter och vad den utbredda privatiseringen av välfärden egentligen handlar om.
Den svenska debatten om driftformer i välfärdssektorn har under lång tid varit både extrem och naiv. Extrem eftersom den svenska modellen med att tillåta vinstdrivande företag sköta skattefinansierade vård, skola och omsorg genom olika pengasystem är unik i hur långt den gått i att öppna upp offentlig skattefinansierad verksamhet för kapitalistisk rovdrift. När det brittiska konservativa partiet - det vill säga Margret Thatchers parti - med intresse tittade på den svenska friskolereformen drog de gränsen vid vinstdrivande skolor. Det var för extremt för Thatchers partikamrater.
Men den har också varit naiv eftersom politiker och partier över nästan hela det politiska spektrumet inte verkar ha haft förmågan, viljan eller kraften att förstå vad ett oreglerat profitintresse innebär för verksamheten. Det verkar ha funnits en utbredd barnatro om att "konkurrens" alltid leder till förbättringar i verksamheten eftersom företagen antas sätta "kundernas" bästa i första rummet.
Men som den tidigare socialdemokratiske kulturministern Bengt Göransson vid upprepade tillfällen har påpekat att det inte är kunden som är viktigast för en affärsman, det är företaget och vinsten som är viktigast. Därför är det inte heller patienten, eleven och den vårdade som är viktigast för de riskkapitalbolag som i accelererande fart kan skära guld med täljkniv ur våra gemensamma skattemedel. Det viktigaste har varit största möjliga profit.
Den skattefinansierade välfärdssektorn kan nämligen erbjuda något som ingen annan bransch kan, stora riskfria vinster på insatt kapital. Vinster som för övrigt ofta är skattefria eftersom de slussas ut ur landet till skatteparadis som ockerränta på lån de svenska dotterföretagen har till sina mer ljusskygga moderföretag.
Den här utvecklingen är i sig inget konstigt. Kapitalismen behöver ständigt nya marknader. Det kan röra sig om en geografisk expansion, men det rör sig också om att skapa kapitalistiska marknader av områden som tidigare inte varit det. Den svenska välfärden framstår bara som kapitalismens senaste villebråd.
Men i och med att staten fortfarande är central för verksamheten behöver kapitalismen också statsmakten för att säkra sina nya marknader. Det är därför som det hela tiden dyker upp personliga band mellan politiker och en privatiserad, men skattefinansierad välfärdsbransch.
I nyliberalismens ideologiska svallvågor är det lätt att tro att kapitalismen är antistatlig. Det stämmer inte, kapitalet är i högsta grad för en stark statsmakt om det tjänar kapitalets syften. Nyliberalismen handlar inte i första hand om att avreglera staten, utan om att omreglera den.
Under Kalla kriget talade man ofta om "det militärindustriella komplexet", ett system där det huvudsakligen finns en kund (det offentliga) som företagen är beroende av eftersom den klarar av att garantera stora investeringar och säker profit.
I analogi med detta skulle man kunna tala om framväxten av ett "välfärdsindustriellt komplex" där tidigare allmännyttiga tjänster har kommodifierats, förvandlats till varor på en kapitalistisk marknad.
Det är detta välfärdskapitalistiska komplex som vi såg skymta fram i Caremaskandalen. En modell där olika intressen är i beroendeställning till varandra och håller varandra under armarna.
Det skulle vara önskvärt om vi under 2012 kunde föra en debatt om hur vi egentligen vill att välfärdssektorn ska vara organiserad. Enligt de undersökningar som Sociologiska institutionen vid Umeå universitet gjort om svenskarnas syn på välfärdssektorn så vet vi att en överväldigande majoritet anser att den offentliga sektorn är bättre lämpad att sköta välfärdstjänster än privata företag. Vi vet också att en stor majoritet är skeptisk till att privata företag tar ut vinster ur den välfärdsverksamhet som drivs.
Med det som utgångspunkt vore det rimligt att vi också har en offentlig debatt som gick i takt med människors åsikter. Den debatten bör föras i flera parallella spår. Dels måste det finnas en diskussion om vilka som överhuvudtaget ska ansvara för och driva välfärdsverksamhet. Det kan vara värt att faktiskt föra en diskussion om det överhuvudtaget ska vara möjligt för andra aktörer än den offentliga sektorn att driva verksamheten. Men även om man anser att det är bra med olika huvudmän bör man föra en diskussion om vilken form av privata huvudmän som ska tillåtas. Är det kanske rimligare att privata aktörer ska vara "non-profit" och drivas i stiftelseform?
En sådan debatt borde vi ha 2012.